Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRDÖMLIG fördöm4lig l. fœr-, i Sveal. äv. -döm3lig2 (fördö´melig Weste), adj. -are. adv. -LIGEN (†, Lind (1749; under verdammlich)), -LIN (†, Düben Boileau Sat. 76 (1722)), -LIGT.
Ordformer
(-döm(m)- 1635 osv. -döm(m)e- 1526—1871. -deme- 1619. — n. -ligit 1526—1635)
Etymologi
[fsv. fordömeliker, liksom d. fordømmelig av mnt. vordōm(e)lik, avledn. till vordōmen (se FÖRDÖMA)]
1) (†) till FÖRDÖMA 1: som bör l. är värd att dömas till straff. ÖB 122 (c. 1712). Cavallin (1875).
2) (†) till FÖRDÖMA 2: som är hemfallen åt (värd att drabbas av) l. som innebär l. medför l. vållar fördömelse. Så är nw intit fördömelighit them som äro j Christo Iesu. Rom. 8: 1 (NT 1526). At när han domen sidst lär komma til at hålla, / Ehr dom ehr icke tå fördömlig wara må. Brenner Pijn. 47 (1727). Norbeck Theol. 47 (1840). Dalin (1852).
3) till FÖRDÖMA 4: förkastlig, i högsta grad klandervärd. Thet fördömmelige och fördömde Lutterske Ketterijt och förgifftig lärdom. GR 7: 543 (1531). Att det skulle vara fördömligt att servera ett glas gott vin på en festmiddag. Lagerlöf ChLöw. 25 (1925).
Avledn.: FÖRDÖMLIGHET, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara fördömlig; numera bl. tillf. till 3. Lind 1: 1592 (1749). Dalin (1852).

 

Spalt F 2515 band 9, 1927

Webbansvarig