| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRE- ssgr (forts.):
1) (†) undanhålla (ngn ngt). Tegel G1 2: 392 (1622). Föregifvande .., att .. (de) förehållit dem deras egendom. Strinnholm Hist. 3: 860 (1848).
2) (†) förfara, gå till väga; opers. i pass. GR 21: 46 (1550). Vid .. (kyrkorna) förehålles med Gudstienstens begynnande efter Kyrkolagen. Bælter Cerem. 321 (1760). Schönberg Bref 3: 301 (1778).
3) refl.: förhålla sig.
a) (†) bete sig, uppföra sig. GR 20: 357 (1549). Att våre undersåter .. motthe .. then ene emot then annen effter all tilbörligheet sig att schicke och föreholle vethe. Därs. 21: 278 (1550). När Medicus hafwer sagt patienten huru han sigh förehålla skal. Palmcron SundhSp. 255 (1642). Agrell Maroco 1: 409 (1796). särsk. ss. vbalsbst. -ande, uppförande, beteende, uppträdande. LejonkDr. 58 (1689). Gymnasisternes framsteg samt förehållande i lefvernet. Skolordn. 1724, s. 27 (i orig.). Schönberg Bref 3: 236 (1778).
b) (numera bl. ngn gg arkaiserande) vara beskaffad; vara fatt; i sht opers. Vi skole se, huru sådant förehåller sig helt annorlunda in för Guds ögon, än för verldenes. Borg Luther 2: 621 (1753). Om detta så skulle förehållit sig. Schönberg Bref 3: 310 (1778). Nu sporde genuesaren oss .. huru det förehöll sig med den fattige mannen. Högberg Utböl. 2: 176 (1912). särsk. (†) ss. vbalsbst. -ande, förhållande. JMatthiæ 1: 360 (1658).
c) (†) stå i viss(t) proportion l. förhållande till ngt. Cuber heller Cubic tal förehålla sig emot hvar andra vti ratione triplicata af röttren. Mört Weidler 26 (1727). —
(I 1) -HÄNGA. [jfr FÖR-HÄNGA] (†) hänga (ngt) för l. framför (ngt); vidhänga; äv. bildl. Thesse Punchter och Artickler, haffuer Konungh Christian sielff latet sitt Secret förehängia. Tegel G1 2: 83 (1622). (Machiavelli anser) At .. (furstarna) alla sina actioner ett gudelighetz täckelse förehängia skole. Isogæus Segersk. 208 (c. 1700). ÖoL (1852). —
(I 1) -HÄNGELSE l. -HÄNGSEL. [jfr FÖR-HÄNGELSE] (†) förhänge. Tempelduken eller förehengslet j templet. LPetri DialMess. 64 a (1542). Linc. (1640; under obtentus). —
(II) -HÖRA. [jfr FÖR-HÖRA] (†) undersöka; jfr FÖR-HÖRA 2. (Han) skall förehöre then vantemakeres regenskap. GR 26: 266 (1556). —
(I 7) -JUL. (i Norrl.) tiden närmast före jul. FForssberg (1841) hos Dahlgren Släktprof. 1: 283. På förejulen drager renlappen med sin hjord från fjällen. Molin ÅdalP 83 (c. 1895). —
-JULS-VINTER. [jfr FÖR-JULS-VINTER] (i Norrl.) vinter före jul. GHT 1892, nr 195 A, s. 3. Förr i världen kom, säger man, vintern tidigare än nu för tiden, då det många år knappt är någon ’förejulsvinter’ att tala om. Modin GTåsjö 251 (1916). —
(I 1) -KALLA, v. [jfr t. (her)vorrufen. Jfr FÖR-KALLA] (i skriftspr.; numera nästan bl. jur.) kalla (ngn) att infinna sig (inför ngn); kalla inför sig, inkalla; kalla fram; särsk.: kalla (ngn) inför rätta o. d., instämma (ngn inför en myndighet). Paulus war förekallat (inför romerske landshövdingen Felix). Apg. 24: 2 (Bib. 1541; NT 1526: förestämder). Knappast egde något konsistoriisammanträde rum, då ej flera äkta makar voro förekallade för otrohet. Cavallin Herdam. 1: 145 (1854). Av husets döttrar var det endast den äldsta, som förekallades och fick niga för majestätet. HUddén i HågkLivsintr. 2: 79 (1922). —
-KAST, n. [fsv. forekast. Jfr FÖR-KAST, sbst.1] (†) vbalsbst. till -KASTA 3: tillvitelse, förebråelse. Förbiudhandis alla .. at the for:ne hustru Birgitte her vm något ytterligere last hinder eller forekast göre. GR 7: 269 (1531). Ekblad 164 (1764). —
(I 1) -KASTA, -else (†, Linc. (1640), Schultze Ordb. 2239 (c. 1755)); jfr -KAST. [fsv. forekasta (i bet. 3); jfr t. vorwerfen, lat. objicere. Jfr FÖR-KASTA, v.1]
1) (†) kasta (ngn l. ngt) inför (ngn). Ignatius .. wardt Leyonen och Wildiuren förekastet. Carl IX Bew. A 2 b (1604). Förekasta kyklingar mat. Schultze Ordb. 2239 (c. 1755).
2) (†) utslunga (ett ord, en fråga o. d.) mot (ngn). Judas 9 (NT 1526). Ohöfwiske och otilbörlighe ordh, som then eena then andra uthi obetänckt modhe förekastar. RARP 4: 263 (1649). Denna Fråga är mig .. förekastad. Gedner Linné En fråga 4 (1753).
3) (i skriftspr., numera föga br.) påpeka (i sht ngt obehagligt) för (ngn), (i sht försmädligt l. klandrande) påminna (ngn) om (ngt), göra (ngn) uppmärksam på (ngt). GR 4: 193 (1527). Han friade då till Prinsessan, men hon nekade samt förekastade honom hans lägre börd. Fryxell Ber. 1: 31 (1823). särsk.
a) (†) i uttr. förekasta (ngn ngt) till exempel, anföra (ngt) som prejudikat l. åberopa (ngt) mot (ngn). AOxenstierna 2: 640 (1624). (Adeln begärde att dess tillfälliga understöd åt kronan) dem icke .. framdeles till exempel förekastes. RARP 1: 78 (1627).
b) beskylla (ngn) för (ngt), tillvita (ngn ngt). Naagot tiuffrij honom vart fore kastat, at han skulle haffva stulit körkiona. OPetri Tb. 32 (1524). Nordberg förekastar honom fel i dateringen. KKD 4: 125 (1908). (†) i uttr. förekasta ngn ngt under ögonen. GR 4: 295 (1527).
c) förehålla, förebrå (ngn ngt), klandra (ngn) för (ngt). Om nu Keyser Otto then förste hafwer giordt thenna eedhen (till påven), så hadhe man, thet man honom kunde förekasta. Schroderus Sleid. 145 (1610). Förmyndareregeringen .. förekastade Frankrike dess hemlighetsfullhet i afseende på danska förbundet. Carlson Hist. 2: 273 (1856). Östergren (1924). —
(I 1, 4) -KLAGA, -an. [fsv. foreklagha; jfr mnt. vorklagen. Jfr FÖR-KLAGA, v.1] (†) klaga för (ngn), framföra klagomål hos (ngn); anträffat bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -an. Osz haffuer varit föreclagat tidtt och offta att bergsmennenar ecke hugga så gott iärn som them .. borde. GR 6: 16 (1529). Därs. 18: 584 (1547). Keysarens Hierta och Sinne (var) vthaff the Eusebianers föreklagan och falske Angifwande så intaget, at (osv.). Schroderus Os. 1: 316 (1635). —
(I 7) -KLOK. (†) = FÖR-KLOK 1. Woro, som ordspråket lyder, hvar och en föreklok, foro aldrig någon illa. VDAkt. 1720, nr 396. —
(I 1) -KLÄDE. (†) = FÖRKLÄDE 1. VarR 18 (1538). BtÅboH I. 13: 271 (1638). Et rött och vitt förekläde. BoupptVäxiö 1798.
Spalt F 2548 band 9, 1927