| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRE- ssgr (forts.):
1) till I 1, 7 l. II: uttyda (en spådom, ett järtecken o. d.); äv.: uppfatta (ett järtecken) ss. syftande (på ngt). När i öfwerfarten til Africa, en Solenes Förmörckelse syntes, och hans Selskapare ther öfwer blefwo mächta bestörte, företydande thet på theras Krigstog, at thet intet skulle blifva för them lyckeligit. Isogæus Segersk. 978 (c. 1700). (Jag) har / Näbbkrökta fåglars flygt sorgfälligt företydt. Palmblad Aisch. 25 (1841).
2) till I 1: peka på (ngt för ngn). (Muraren) botar alle fehl som Doctorn företyder. Düben Boileau Skald. 39 (1721). —
(I 1) -TÄKT. (†) företag. Åhrstijdhen icke heller tilleth någre wichtige förethechtter. AOxenstierna (1635) i HSH 35: 52. —
(I 4 l. II) -TÄLJA. (†) omtala (ngt) för (ngn); förtälja. TobCom. E 4 b (1550). Josephs Dröm, then han företalde sine Brödher. Schroderus Os. 2: 405 (1635). —
(I 7) -TÄNKSAMHET~200 l. ~102. (mindre br.) förtänksamhet. TIdr. 1894, julnr s. 6. Quennerstedt Torneå 2: 172 (1903). —
(I 7) -TÄNKT, p. adj. [jfr FÖR-TÄNKT] (†) förut övertänkt l. uttänkt, överlagd; om person: förtänksam. Företänckt Omhugsan. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). Medh företänckt rådh. Brask Pufendorf Hist. 423 (1680). Gör honom kring-synt, före-tänkt, at han til fall ej rusar. Liljestråle Fid. 883 (1772). —
(I 3) -VAKTA. (†) vakta sig för (ngt); vakta (ngt för ngt); äv. refl.: akta sig. GR 12: 266 (1539). Linc. (1640; under præcaveo; refl.). FörarbSvLag 1: 482 (1693). —
(I 11) -VANDT. [av t. vorwand] (†) förevändning. Under hwariehanda Prætext och förewandt. FredsfördrRoskilde 1658, s. A 3 b. —
(I 7) -VAR, adj. (numera bl. ngn gg i ordspr.) förtänksam, försiktig. Eehuadt henda kan eer thet betthre wara föreuar en epther snar. GR 3: 110 (1526); jfr Grubb 70 (1665). Ära the föreware och achtsamme om sig att the hafwa speyare ute på alla wägar. Verelius Herr. 45 (1666). —
(I 1) -VARA, v. Anm. I st. f. pres. ind. användas motsv. former av den upplösta förb. vara före.
1) om person: vara närvarande; särsk. (numera bl. jur.): vara inför rätta. Calonius BrefPorthan 16 (1794). Fick någon, som .. förevar, af (mord-)branden svår kroppsskada; varde mordbrännaren dömd till straffarbete på lifstid. SFS 1864, nr 11, s. 69. Följande dag förevar en tjuf. Beckman Påfv. 248 (1880). särsk. (†) ss. vbalsbst. -ande, närvaro. Under Rector Svebilii förevarande .. yttrade han sig 2 gr emot berörde Lector. KalmDP 1759, s. 13.
2) i sht jur. vara under behandling, behandlas, handläggas, vara före. Målet har ännu icke förevarit i hovrätten. AdP 1789, s. 884. Frågan hade redan förevarit i rådkammaren. Odhner G3 1: 275 (1885).
3) (†) opers.: förhålla sig, vara. I den händelse så skulle förevara. VDAkt. 1760, nr 538. särsk. ss. vbalsbst. -ande, förhållande; i uttr. i sådant förevarande, under sådana förhållanden l. omständigheter. VDAkt. 1784, nr 253.
4) (i skriftspr.) äga rum, förekomma; göras, förrättas. GR 1: 27 (1521). Det blodblandade vattnet strömmade öfverallt från stortorget ned åt gatorna, bärande ett blodigt budskap om, hvad der uppe hade förevarit. Fryxell Ber. 2: 268 (1826).
5) (i skriftspr.) finnas, förefinnas, förekomma, föreligga; numera bl. med abstr. subj. Kellin .. påstår, det uti pungen fants 5 (daler) 16 (skilling) .. samt de 2:ne ormskallar, som nu ibland de uti Fruens pung förevarande, äro fintel:e. VRP 28/2 1733. När anledning förevar, sparades icke på .. förebråelserna. Carlson Hist. 4: 159 (1875). Här förevar nu en uppenbar konflikt mellan statsmakterna. Forssell i 3SAH 3: 462 (1888). särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: ifrågavarande; föreliggande; närvarande. I förevarande fall. Under förevarande omständigheter. Nordberg C12 1: 49 (1740). Denna öfversikt visar att förevarande statistik måste vara mycket bristfällig. Fahlbeck Ad. 2: 205 (1902).
6) (†) framträda, visa sig. Ath the som gudhi troodt haffua, vinleggia sigh medh godha gerninga förewara. Tit. 3: 8 (NT 1526; Bib. 1917: utöva goda gerningar). —
1) (†) motsv. -VARA 1; om förhållandet att ngn är närvarande inför rätta. De förmaningar som han .. under deras förevaro gjorde. KalmDP 1759, s. 31.
2) (i skriftspr., föga br.) motsv. -VARA 5: tillvaro, förekomst. Bolin Statsl. 1: 297 (1870). Hans förnämsta intresse var att ådagalägga förevaron af en ”gudomlig ordning”. NF 15: 395 (1891). —
(I 7) -VETA, v.1 (-vetta (-vätta) 1593—1657)
1) (†; se dock slutet) veta (ngt) på förhand. Linc. (1640; under præscio). Lind (1738). särsk. (numera bl. ngn gg i juridisk stil) ss. vbalsbst. -ande, förutvetande; vetande l. vetskap l. kännedom (på förhand). Gudz försyyn och förewetande. LPetri 2Post. 122 b (1555). The Fadherlösa barnen .. sina tilförordnade Förmyndare .. lydha, och vthan theras rådh och förewetande intet företagha. Balck Musæus N 4 b (1596). Cederschiöld Skriftspr. 321 (1897).
2) (†) refl. (ngn gg äv. icke refl.): förhöra sig om (ngt), taga reda på (ngt); äv.: på förhand göra klart för sig. GR 7: 530 (1531). Man motte .. förevethe siig um betalningen. Därs. 25: 192 (1555). RARP 6: 64 (1657). VDAkt. 1760, nr 338. —
(1 7) -VETT, sbst.1 (-ve(e)t 1605—1608) (†) vetskap på förhand, ”förevetande”; jfr -VETA, v.1 1 slutet. PJGothus Huber 54 (1605). E. K. M:tt gör oss sielf den nåden och ähran, inge hielper, vthan alles wårt förewett och vnderdånigste bewilningh, allernådigst att ehrfordra. HSH 23: 97 (1650). —
(I 1) -VETTA, v.1 -er, -vette, -vettat (ipf. -vettade Widekindi KrijgH 282 (1671); -viste Bureus Påw. A 2 b (1604), VDAkt. 1725, nr 532). (-veta 1604—1891. -vetta 1593—1871. -vitta 1651—1707) (†)
1) eg.: visa sig, förete sig; förekomma, förefalla; äga rum. När något ohoppandes råkar föreweta. Schroderus Comenius 885 (1639). Den .. (styrelseform), som nu förevetter uti tyska riket. Höpken 2: 380 (1761). Allt som det förevetter, (dvs.) allt som det faller sig, allt efter omständigheterna. Dalin (1852; med tillägget: Ordet börjar föråldras).
2) förhålla sig (så l. så), vara ställd, vara beskaffad; ofta opers. Chesnecopherus Skäl R 4 a (i handl. fr. 1593). The skulle ransaka huru saken förewette. Schroderus Liv. 109 (1626). Jag .. vill .. visa, huru dermed förevetter. Crusenstolpe Tess. 5: 114 (1849). Kindblad (1871; angivet ss. föråldrat). särsk.
a) refl. Thet förewetter sigh sålunda medh Fransoserne, at the icke länge kunna sittia i Fridh och Roligheet. Schroderus Os. 2: 772 (1635). Förer iag annat an, än saken sig förevetter, så (osv.). VDAkt. 1751, nr 437. KalmDP 1758, s. 57.
b) i p. pr., särsk. i uttr. i l. vid så förevettande omständigheter o. d., under sådana omständigheter l. förhållanden, då det förhåller sig så. VDAkt. 1779, nr 411. BL 5: 250 (1836, 1839). Kindblad (1871; angivet ss. föråldrat).
c) ss. vbalsbst. -ande, förhållande. Stiernman Com. 4: 180 (1678). (Han hade) af frugtan icke .. vågat uptäcka rätta förevettandet. TörngrenMål. 84 (1801). Weste (1807). särsk. i uttr. vid (äv. under l. i) sådant l. detta (sakens l. sakernas) förevettande o. d., under sådana förhållanden l. omständigheter, då det (l. saken) förhåller sig så. VDAkt. 1722, nr 331. AdP 1789, s. 277. Nilsson Ur. I. 4: 36 (1843). WoJ (1891; angivet ss. ”gml. sälls.”). —
-VETTA, v.2, se -VETA, v.1
Spalt F 2629 band 9, 1927