Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRFALLA, v.1 -faller, -föll, -föllo, -fallit, -fallen; se för övr. FALLA; jfr FÖRFALL, sbst.3
Etymologi
[efter mnt. vorvallen (t. vorfallen); till FÖR- I 6; jfr FALLA, ävensom FÖRFALLA, v.2, o. FÖREFALLA, v.1]
(†)
1) synas, te sig, förefalla (se FÖREFALLA, v.1 3). Detta förfaller mig någet underligt. Tiällmann Gr. 235 (1696).
2) förekomma; särsk. om handling, omständighet, tillstånd o. d.: äga rum, inträffa, infalla; förefalla (se FÖREFALLA, v.1 4 o. 5). Huar wij för geenwäder, eller andre förfallende orsaker schuld, icke så hastigt framkomma kunne. GR 13: 267 (1541). Kyrkans nu förfallande .. utgifter. Johansson Noraskog 1: 294 (i handl. fr. 1780).
Avledn.: FÖRFALLENHET, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2644), f. (†) till 2: förekommande fall. Stiernman Riksd. 1840 (1680).

 

Spalt F 2638 band 9, 1927

Webbansvarig