| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRFALLA förfal4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förfa´lla Weste; förfàlla Dalin), v.2 -faller, -föll, -föllo, -fallit, -fallen; se för övr. FALLA. vbalsbst. -ANDE (numera knappast br. utom i bet. VIII 2, Serenius (1734; under decay), Schultze Ordb. 1001 (c. 1755; i bet. IV), -NING (†, Linc. (1640), Schultze Ordb. 1002 (c. 1755)); jfr FÖRFALL, sbst.4
I. falla ned l. av o. i bet. som närmast sammanhänga med denna.
1) (†) falla (se d. o. I 1); nedfalla; falla av. The smulor små, / .. / som aff bordet förföllo tå. Ps. 1536, s. 18. Så förfalle nu icke mitt blodh på iordena. 1Sam. 26: 20 (Bib. 1541). Eneman Resa 1: 118 (1712).
2) (†) om yttrande: (råka) fällas l. uttalas; särsk. i uttr. låta förfalla sig, låta undfalla sig (ngt). Bleeff och en gripen med Eric Puka, benempd Hans Mortenson, then ther .. mong öffuerdådig ord lätit förfalla sich. OPetri Kr. 193 (c. 1540). TbLödöse 170 (1590).
3) (†) erhållas (av ngt), utgå; jfr FALLA XV 3. Då skal .. (häradshövdingen) icke heller .. opbäre någon rente och opbörd, som vthaff samme häredzhöfdinge döme förfalle kan. GR 19: 345 (1548).
4) (†) bortfalla, bortgå, försvinna; upphöra att finnas, förgå. Kärleken han förfaller aldrigh. 1Kor. 13: 8 (NT 1526; Bib. 1917: förgår). Så snart han var bortfaren, förföll Drottningens ynnest för honom helt och hållet. PJBergius IVetA 1758, s. 123. Carlén Rosen 185 (1842). — särsk.
a) om hopp, mod, fysisk l. andlig kraft o. d.: (successivt l. plötsligt) bortgå från (ngn) l. förloras av (ngn); äv. utan utsatt obj. Wel är honom som icke haffuer itt ondt samwet, och hans hopp honom icke förfallet är. Syr. 14: 2 (”13”) (Bib. 1541). Så häpne och swimmande, att them haffwer förfallet sinne och minne, mood och taal. Svart Ähr. 68 (1560). Hallenberg Hist. 3: 49 (1793).
b) om löfte: icke uppfyllas. Icke itt är förfallet aff hans godha ord som han genom sin tienare Mose talat haffuer. 1Kon. 8: 56 (Bib. 1541; Bib. 1917: Alls intet har uteblivit av allt det goda som han lovade genom sin tjänare Mose).
c) om inkomst, avlöning o. d.: icke komma (ngn) till del, icke utbetalas till (ngn); förhållas (ngn); äv.: gå förlorad. Krijgzfolcket .. förtrutto, .. at theras Sold skulle them vthi Fridztidhen förfalla. Schroderus Liv. 500 (1626). Girs G1 101 (c. 1630). At s(amme) pastor haar låtit förfalla mykit af pastoris intrader. Murenius AV 279 (1654).
5) om anmärkning, anspråk, förslag, käromål o. d.: upphöra att vidhållas l. fullföljas resp. att gälla l. att kunna framställas l. att (kunna) vara föremål för undersökning l. behandling l. intresse; uppgivas, frånträdas, släppas; avföras från dagordningen; falla till marken, bli om intet. Ännu var saken K. Maj:t obekant, emedan man förmodade, at den skulle småningom förfalla. Höpken 1: 85 (1752). Med denna förklaring, min Käre Cautus, förmodar jag, at alla dina inkast förfalla. Oelreich 523 (1755). I den lyckliga händelsen .. förfalla mina anmärkningar såsom ogrundade. Leopold 3: 255 (1802, 1816). Stanna två Stånd emot två, förfaller frågan och förblifve vid det, som förut stadgadt varit. RF 1809, § 87. Emot riksdrotsen blef .. anhängig en fiskalisk aktion, hvilken likväl sedermera på hofrättens förbön fick förfalla. Carlson Hist. 4: 158 (1875).
6) jur. om talan inför rätta, dom, ådömt straff, patent, inteckning o. d.: upphöra att hava rättslig giltighet resp. att kunna utföras l. värkställas l. framställas med rättslig giltighet; förklaras ogiltig, avskrivas; förr äv. om lag: upphöra att gälla l. tillämpas. Tå man föruthan nogon .. wichtigh Orsaak låter affskaffa och förfalla the Stadgar och Lagh, hwilke man medh stoor Mödo .. haffuer stichtat och vprättat. Schroderus Waldt 10 (1616). Och skulle emedlertid de Wetterström ålagde expenser komma att förfalla. Calonius 3: 187 (1793). Dör förbrytare, förfalle allt straff. SFS 1864, nr 11, s. 16. (Borgenärerna) måste .. se till att .. (inteckningen) icke förfallit, d. v. s. blifvit tio år gammal utan att dessförinnan vara förnyad. Björling CivR 84 (1907).
II. falla omkull o. i bet. som närmast sammanhänga med denna.
1) (†) falla omkull; stupa; äv. mer l. mindre bildl. At .. (liturgisten) vthi sitt Förspråk klarliga sägher, at een stoor deel af Gudheligheten står vthi thessa Ceremonier, och medh them förfaller. Chesnecopherus Skäl F 1 b (1607); jfr 2. (Sunnanvinden) förer .. med sig till Jerusalem .. en elak luft, så att menniskorna förfalla på gatorna. Eneman Resa 2: 267 (1712).
2) (†) falla omkull o. krossas, störta samman; äv bildl. Faste städher skulle förfalla til en ödhe steenhoop. 2Kon. 19: 25 (Bib. 1541). (Österrikarna hava) så mycket tillwäga bracht, at fredzwerket (mellan Sverge och Polen), som hanterades i Lübech förföll fåfängeligen och uthan frucht gick sähr. RARP 7: 151 (1660). Kyrkan, tillika med de största husen, nedbrändes, och ligga ännu till en del förfallna i ruiner. Gosselman Col. 1: 159 (1828).
3) (†) söndersmulas, sönderfalla; upplösas; förmultna; äv bildl. Bromell Berg. 31 (1730). När allehanda slags diur dö, förrutna och förfalla de äfven til mylla. Gadd Landtsk. 1: 134 (1773). Dessa crystaller .. förblifva .. hela, utan att förfalla till pulver. VetAH 1815, s. 214. Allt, hvad de sträfvat för, .. halkar ur deras händer och förfaller i stoft. Agardh ThSkr. 3: 136 (1853).
III. sjunka o. i bet. som närmast sammanhänga med denna.
1) (†) om vatten(stånd): sjunka, falla (se d. o. III 1). Sedhan lät han ena duffwo vthflygha jfrå sigh, på thet han skulle försökia om watnet på iordenne war förfallet. 1Mos. 8: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: sjunkit undan). Bælter JesuH 2: 13 (1756).
2) (†) om värde, pris, betalningsmedel o. d.: minskas, sjunka, falla (se d. o. III 4); äv. om vara: falla i pris. (Järnet) kan .. förfalla på sex, siu eller otto daler. AOxenstierna 2: 633 (1624). Det gångbara Myntets förfallande ifrån sit rätta värde. Posten 1768, s. 269. VDAkt. 1795, nr 190.
IV. (småningom) försämras o. i bet. som närmast sammanhänga med denna.
1) (småningom) bliva allt sämre l. bristfälligare (ända till fullständig förstöring); bliva (mycket) dålig l. bristfällig; gå (starkt) tillbaka, deklinera; ofta i p. pf. med adjektivisk bet.
a) med konkret saksubj.; särsk. om byggnadsvärk l. byggnadsdel, trädgårdsanläggning o. d.; äv. (mindre br.) om klädedräkt l. klädesplagg o. d. En ytterligt förfallen och vanvårdad trädgård. Mest alle slotten i rikit ære forfalne, oc .. till konungxlig staat hollandis hörer monga penninga. GR 1: 258 (1524). När .. (husen) af ålder och bruk, och ej af Prestens vanrycht förfalla; tå skola soknemän them bygga och bättra på theras kostnad. BB 26: 2 (Lag 1734). Alla hennes kläder .. begynte att förfalla. Edgren ESkr. 2: 143 (1892).
b) om person l. släkt l. folk o. d.: gå tillbaka l. glida utför (i kulturellt l. moraliskt avseende), sjunka; äv. med tanke på yttre ställning, förmögenhetsvillkor o. d.; om person ofta med tanke på kroppsvård, snygghet i klädsel o. d. (Han) tilstadde .. dem ock förfalla så långt, at de mördade och korsfäste honom. Borg Luther 2: 645 (1753). Drysius var ättling af en gammal patricisk Jönköpingssläkt … Men släkten hade efter hand förfallit. Hans fader .. var arbetskarl. Rydberg Vap. 247 (1891). Nu går han kring socknen, försupen, förfallen. Fröding NDikt. 46 (1894). Han lefver ett dåligt lif och förfaller. PT 1898, nr 257, s. 3. (†) Theodosius, var den yngsta Sonen af en förfallen Familie (dvs. en familj som icke lyckats bibehålla sin höga yttre ställning). Kling Spect. Ss 1 a (1735). — särsk. i förb. med prep. till (jfr c slutet): låta sig komma (ngt) till last, göra sig skyldig till (ngt); nedlåta sig till (ngt); äv. (numera föga br.) i p. pf. med adjektivisk bet.: saker till (ngt), som (lätt) hemfaller åt (ngt). Huru är det möjeligit att beteckna dem (dvs. homonymerna) alla med särskilt skrifsätt, så framt man ej vill förfalla till gycklande med det, som alldeles orimligit är? Hof Skrifs. 150 (1753). Et brott hvartil vi här i Hufvudstaden vistande Fruntimmer .. hvarken gjordt eller tänka göra oss förfallne. SP 1779, s. 233. Han förföll till den svaghet att ofta utbryta i de gröfsta båtsmanseder. Ödmann Hågk. 100 (c. 1805; uppl. 1918). De sista åren förföll .. (Arckenholtz) till fixa idéer och öfverlefde alldeles sig själf. Snoilsky i 3SAH 17: 165 (1902). Samtidigt är .. (Levertin) lätt förfallen till billiga verkningar och dilettanteri. Söderhjelm Levertin 2: 213 (1917). (†) Jag förföll wäl ock af otålighet till någre ord den ryska parolen angående, som iag sedan war glad att de intet widare komne woro. KKD 2: 274 (1718).
c) med mer l. mindre abstr. saksubj.; särsk. om kultur, moral, vetenskap, konst, teknik, institution o. d. Wår Herre (Kristus) seer (i sin bärgspredikan) til predicoembetet, huruledes thet war förfallet, och Lagsens retta förstånd genom predicarenars försumelse hadhe waret en long tijdh bortapat. LPetri 2Post. 175 b (1555). Där som Kyrckor och Skolar och derigenom Gudztiensten förfaller, där förfaller och Lag och Rätt. Rudbeckius KonReg. 14 (1614). Jag känner för väl huru sederna dag ifrån dag förfalla. Björn FörfYngl. 3 (1792). (I Askersund) började handel och näringar så förfalla, att fråga väcktes om stadens förvandlande till köping. Höjer Sv. 1: 297 (1873). Odhner G3 1: 398 (1885). — särsk. i förb. med prep. till (jfr b slutet) l. (numera föga br.) prep. i: utvecklas till l. övergå i (ngt sämre). Denne nya kallsinnighet, blef med tiden såsom en vana, och den vanan förföll på slutet til en olidelig afvundsiuka. Kling Spect. Aa 1 a (1735). En omständlig .. redogörelse .. skulle .. förfalla i det minutiösa. Cronholm Lig. 62 (1839). I allmänhet taget är .. (författarens) framställningssätt vårdadt och sirligt, men förfaller ock till svulst och effektsökeri. NF 12: 1400 (1888).
2) avtaga i kraft l. styrka l. spänstighet l. hull l. friskhet o. d., försvagas, förlora sin kraft l. sitt friska utseende o. d.; numera bl. (föga br.) om person: tackla av, falla av; äv. i p. pf. med adjektivisk bet. Jagh skal hemsökia idher medh förskreckilse, swuldnat och skelffuo, at idhor ansichte förfalla, och idhra kroppar försmechta. 3Mos. 26: 16 (Bib. 1541). Så hurtig, manhafftig och vigoreus som han förr sedt ut, så förfallen och äländig war han nu. KKD 5: 87 (1710). Riksdrotsen grämer sig sjuk. Han förfaller synligen, och är obeskrifligen orolig. Schröderheim Ant. 226 (1795). Vår Gadd har ock mycket förfallit och blifvit krasslig. Porthan BrefCalonius 294 (1796). Dalin (1852). En fru — temligen förfallen till utseendet. Wetterbergh GNord 42 (1862).
V. (†) sjöt. (av vind l. sjö) drivas ur sin kosa o. därvid komma (ngnstädes). Vi .. råkade .. att uti en stickande storm och dunkelt väder förfalla uti den förkiusta bukt vid Ceuto. Roland Minn. 54 (c. 1748). Emedlertid hade Ryska 74-kanon Skeppet Wladislaff af 783 mans besättning .. förfallit ned emot Svenska linien något akter om Chefskeppet. Gyllengranat SvSjökr. 2: 203 (1840).
VI. plötsligt l. oväntat l. mot sin vilja komma l. råka (i en viss belägenhet o. d.) o. i bet. som närmast sammanhänga med denna.
1) (†) i förb. med prep. (ut)i: komma l. råka i (ngt); jfr FALLA X 2. Att .. förfalla i desse och flere sådane inconvenientier. AOxenstierna 1: 347 (1630). General Major Lagercrona (har) intet bättre avangeradt, änn att han .. förfallet uti Hans Maij:tts högsta onåde. KKD 5: 162 (1710). De .. nödgades (ofta) öfvergifva sina hemman och låta dem förfalla i ödesmål. Botin Hem. 1: 34 (1755). Förfalla i glömska. Meurman (1846). — särsk.
a) i uttr. förfalla (ut)i ngns händer l. våld; förfalla ngn i handen. Dhet man .. vndrager Fäderneslandzens tienst .. förwares åth fienden, förfaller honom i handen. RARP 3: 66 (1638). Turkiet (skulle) förfalla uti Ungrarnas wåld. Block Progn. 99 (1708). Ach olycksalige Tyrus! uti hvad händer äst du nu förfallen! Ehrenadler Tel. 109 (1723). Afzelius Sag. IX. 1: 62 (1859).
b) i uttr. förfalla i krig l. tvist l. stridigheter (med ngn) o. d. Efter stillestondets uthlop förfalla medh Pålacken i krig. AOxenstierna 1: 515 (1623). De, som förjagat Pisistratus, förföllo åter i nya stridigheter med hvarandra. Carlstedt Her. 1: 59 (1832).
c) i uttr. förfalla i (en) sjukdom l. raseri l. yrsel l. vanmäktighet o. d. At hon aff ängzlan och redhåga allenast ware förfallen i wahnmechtigheet. RelCur. 334 (1682). Om någon är förfallen i sjukdom. Stiernman Com. 6: 33 (1710). Stenhammar Riksd. 1: 149 (1834).
d) övergående i bet.: försjunka i (tankar l. grubbel o. d.). Han förföll .. i sin sorg. Mörk Th. 3: 407 (1758). Kyrkoherden .. förföll ett ögonblick i djupt begrundande. Knorring Torp. 2: 197 (1843).
e) [närmande sig bet. IV 1 b slutet] i uttr. förfalla i en svaghet l. villfarelse l. ett fel o. d. Min Sahl: Mormoder .. som med en sådan längtan såg en wacker Docka, at hon förföll uti den Swagheten .. och önskade sig et sådant Barn som denna Dockan. Hoorn Jordg. 1: 77 (1697). Hvem känner ej .. alla de orimligheter, hvari några af våra äldre fornforskare förfallit? Geijer I. 7: 4 (1811).
2) (†) i förb. med prep. under: komma att vara prisgiven åt (ngt); jfr FALLA X 3. Rijksens frijheet och rätt (skulle) aldeles hafwa förfallit vnder wåra Grannars egit behagh och disposition. Emporagrius Oxenstierna 121 (1655).
3) (†) i förb. med prep. på: (plötsligt) komma att omfatta (en åsikt) l. börja på med (ngt); falla i (en synd o. d.); jfr FALLA X 4. The förra .. kunna förfalla på then synden, at bigiära thet them ey tilkommer. Nehrman PrCiv. 287 (1732). Någon tungsint .. menniskia, förfaller på falska meningar om Gud. Dens. JurCr. 107 (1756). Ifrån människo-kroppen hade man imedlertid förfallit på djurs besiktigande. Martin IVetA 1759, s. 9.
4) (†) i förb. med prep. till: (gm köp) övergå till (ngn). Men som bem:te utjord i Sahl. Drottning Christinæ tijd, är igenom kiöp till privat Folck förfallen. VDAkt. 1695, nr 614.
VII. vara l. förklaras skyldig att underkastas (ngt) o. i bet. som närmast sammanhänga med denna.
1) om person: vara l. förklaras skyldig att underkastas (ngt), särsk. att undergå (ett visst straff) l. erlägga (böter).
a) i förb. med av prep. till inledd bestämning angivande visst straff l. bötesbelopp; numera bl. jur. i p. pf., i uttr. som (vara l. göra sig) förfallen till straff, tvångsarbete, (så l. så stora) böter o. d. Skulle han wara förfallen til sextiyo tusende mark silff, huilka han konungenom giffua skulle. OPetri Kr. 135 (c. 1540). Miste godzett eller dess värde och der offvan på förfalle till 200 Rdr. RP 8: 55 (1640). Öfverflödige borgare-drängar .. voro til krigstjenst förfallne. KrigsVAH 1834, s. 56. Till straffarbete, fängelsestraff eller tvångsarbete förfallna personer. SFS 1891, Bih. nr 1, s. 1.
b) (†) i uttr. vara förfallen att (göra l. utstå ngt); göra ngn förfallen att (utstå ngt). Hwar thet icke effterkommes, skulle han wara förfallen, at gifwa Menige man en summa Penningar. Schroderus Liv. 117 (1626). Skall en ringare förmögenhet .. göra dem förfallna (dvs. underkastade tvånget) att .. undertryckas af de mägtigare? Chydenius 73 (1765).
c) (numera bl. ngn gg starkt arkaiserande i skildring av ä. förh.) i förb. med prep. under, förr äv. prep. i (uti): hemfalla under (dom l. straff o. d.); numera bl. i p. pf. Hvilken her utöfver (dvs. häremot) handlandis vorder .. schall udi vore strenge neffst och vrede forfallin blifva. RA 1: 273 (1540). Nu kommer det Er til, at gie oss en klar räkning på alla dem, som under denna Räfst böra vara förfallne. Dalin Arg. 1: 225 (1733, 1754). Strinnholm Hist. 4: 371 (1852).
2) (numera föga br.) jur. med saksubj.: hemfalla (till l. under ngn); förbrytas, förvärkas; numera bl. i p. pf. Hans godz oc gårde vnder oss oc kronone förfalne äre. GR 6: 304 (1529). Städjer någor hemman på lifstid; niute then städja til godo, så länge han lefver … Hustrun niute then ock efter honom, medan hon enka sitter. Går hon i annat gifte; vare tå städjan förfallen. JB 16: 2 (Lag 1734). Hans egendomar äro förfallna till statskassan. ÖoL (1852).
VIII. gå till ända o. i bet. som närmast sammanhänga med denna.
1) (†) gå till ända, förflyta. Effter som participanterne så högt strengia på deeres betalningh och nu reede fast ett åhr förfallitt ähr, sädan compagniet åthervende. RP 8: 12 (1640). Han har handlat altför egennyttigt, för at utan et ansenligt afdrag vilja betala oss, innan tiden är förfallen. Altén Kusin 6 (1796).
2) (i sht i fackspr.) om fordran, lån, växel, pant o. d., för att beteckna att den tid som ligger före den bestämda tidpunkten för dess betalande resp. inlösen gått till ända: utlöpa. Förfalla till betalning. Risingh Kiöph. 59 (1669). När en Revers är förfallen, kommer ockraren. Dalin Arg. 1: 315 (1733, 1754). Endast sådana Borgenärer, som hafva både klara och förfallna fordringar, kunna tvinga Gäldenären till Concurs. Schrevelius Civilpr. 453 (1853). SFS 1907, nr 36, s. 20.
3) (†) i uttr. förfallen dag, dag då en fordran l. växel o. d. förfaller (i bet. 2). Jagh vill formoda, vill Gudh, till förfallen dagh at jagh konne vara ij Ambsterdam. OxBr. 11: 437 (1631). Strax effter förfallen dagh, hvilcken obligationen uthvijser. RARP 9: 416 (1664).
B (†): FÖRFALLE-DAG, -TID, se C.
C: FÖRFALLO-BOK. handel. bok vari en firma bokför alla sådana sina fordringar o. skulder som ha bestämda förfallotider. Nisbeth Handelslex. (1868). 2NF (1908). —
-DAG. (förfall- 1664—1756. förfalle- 1667—1795. förfallo- 1764 osv) [jfr FÖREFALL-DAG] dag på vilken en fordran, ett lån, en växel osv. förfaller. Stiernman Com. 3: 205 (1664). Vexel skall å förfallodagen infrias. SFS 1880, nr 15, s. 8. —
-TID, sbst.2 (sbst.1 se sp. 2637). (förfall- 1734—1790. förfalle- 1729—1788. förfallo- 1713 osv. förfalls- 1746) tidpunkt då en fordran, ett lån, en växel osv. förfaller; betalningstermin. MStenbock (1713) hos Loenbom Stenbock 4: 287. Kontant är det blott hoppet, som presteras, / Högst ett accept på lång förfallotid. CVAStrandberg 5: 220 (1862). Fordran bör inom en månad från förfallotiden utsökas. SFS 1906, Bih. nr 12, s. 4.
D (†): FÖRFALLS-TID, sbst.3 (sbst.1 o. 2 se sp. 2517 resp. sp. 2638), se C.
FÖRFALLNA, v.1 (v.2 se under FÖRFALNA). (-falln- 1622—1713. -faln- 1620—1735) [till förfallen, p. pf. av FÖRFALLA, v.2; jfr FÖRFALNA anm.] (†) bliva förfallen, förfalla; särsk. motsv. FÖRFALLA, v.2 IV 1 a. Schroderus JMCr. 531 (1620). Hwsen .. förfalna medh tidhen. Dens. Uss. F 4 a (1626). När den Västra Bygningen så förfalnar, at den bör å nyo upbyggas. VDAkt. 1735, Syneprot. F III 7.
Spalt F 2638 band 9, 1927