| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRFARA förfa4ra l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förfa´ra Weste; förfàra Dalin), v.1 -far, -for, -foro, -farit, -faren; se för övr. FARA, v.2; o. (i bet. V 1, 2 b) FÖRFARAS -fa4ras, i Sveal. äv. 032, v. dep. -fares l. -fars, -fors, -foros, -farits; vbalsbst. -ANDE (se under avledn.), -ELSE (se under avledn.), -ING (se d. o.), -NING (se FÖRFARING).
I. (†) förbruka (ngt) gm att färdas. Förfara .. (dvs). med farande eller åkande försätta el. förtära. Schultze Ordb. 1062 (c. 1755).
II. (†) fara vilse, gå vilse; äv. refl. Förfara sig på vägen. Schultze Ordb. 1062 (c. 1755). Täubel Boktr. 1: 179 (1823).
III. sjöt. flytta på (ngt, särsk. för att det åter skall kunna begagnas l. träda i funktion); äv. med objektsväxling, i uttr. förfara en talja, flytta på det ena blocket på en talja som kommit block om block. Dalman 20 (1765). Smith (1899).
V. förgås, gå under; gå förlorad, förstöras, fördärvas; förslösa, fördärva; förvärka.
1) (†) dep., om person: förgås, gå under, omkomma. (”Hospitalsföreståndaren”) låthe honom (dvs. den sjuke) icke förfaras ij vanröcktt. GR 8: 297 (1533). J skolen förfaras ibland Hedninganar, och idhra fienders land skal fräta idher vp. 3Mos. 26: 38 (Bib. 1541). Mister han hest, oxe eller någhot annat godz, så att then förfars och dödher blijfuer. Lagförsl. 180 (c. 1609). Christus min käre broder / .. / Han låte migh aldrig förfaras! Ps. 1695, 147: 29. Nordberg C12 2: 54 (1740).
2) intr. o. dep., om sak: gå förlorad, gå till spillo; numera vanl. övergående i bet.: förstöras l. fördärvas gm oaktsamhet l. bristande vård l. omtänksamhet o. d.
a) (numera knappast br.) intr. Han looth taga Klosthers Klenodier wth, the doch elles hade förfaridt. GR 6: 148 (1529). Hvar i Guds namn har du varit, / .. / Allt mitt goda lätt förfarit / Utan någon eftersyn. CFDahlgren 2: 223 (1842). I urblekt ram förfor hans konterfej. CVAStrandberg 3: 154 (1869). (Sv.) Låta ngt förfara, (eng.) let a th(in)g be wasted. Björkman (1889).
b) dep. Hemter til hoopa stycken som öffuerbleffuen äro, ath the icke förfaras. Joh. 6: 12 (NT 1526). Om något förfares, genom Tienstehions förvållande, afräknas thet på lönen. Nehrman JurCiv. 75 (1746). Årligen förfaras än i dag å Upplands utmarker betydande mängder till bränsle förträffligt skogsaffall. SkogsvT 1903, s. 94.
3) (numera föga br.) tr.: förslösa, förskingra; gm oaktsamhet l. bristande vård o. d. förstöra (ngt), komma (ngt) att förfaras; förr äv. i fråga om avsiktligt förstörande: fördärva, förgöra, skövla. Huar någenn .. hans herris .. godz medh .. dobbel .. förfore. GR 1: 85 (1523). Han .. förfoor .. sina äghodelar och leffde öffuerflödligha. Luk. 15: 13 (NT 1526; Bib. 1917: förfor .. sin förmögenhet). The skonede hwarken stadh eller by, / Men alt monde the förfara. Hund E14 213 (1605). Till äfuentyrs (har hon) hafft någet ondt i sinnet till att förfara barnet (o. därför nekat till att vara havande). ÅngermDomb. 1646, fol. 26. Förfar Tjenstehjon af vårdslöshet Husbondes egendom, äge .. afkortning å lönen rum. SFS 1833, s. 466. 2NF 22: 645 (1915).
4) (†) förvärka. Ingen ware Borgare i flere köpstädher i sendher vtan i enom, wiidh xl (dvs. 40) mark sak, och haffuä gotzit förfarit som han i tolke motto köper eller säll. GR 6: 240 (1529).
VI. (†) (söka) bringa till stånd. Begærer hans nade .. atj vtj for:na vesteråss möte vele haffua edra fulmyndoga sændingebud, och forfara ther .. på all ærande en god beskedeligh enda. GR 4: 174 (1527).
VII. utforska, erfara o. d.
1) (†) utforska, utröna; (söka) taga reda på (ngt); värkställa forskningar (om ngt); undersöka; granska, pröva. Maa tw tetta hemeligha .. fförffara hwath teras mening ær. GR 1: 118 (1523). Ath han granliga skal forfara Erich kwgges rekenskap, om thet ær oss alth kommith til godhe. Därs. 4: 21 (1527). Skriffva till Bispen i Strengnes, att han granneligen förfahrer om dhe groffve saker, som Kyrckjoherden i Lunda aff församblingen der sammastädes tillvijtes. RP 3: 147 (1633). JGOxenstierna 5: 73 (c. 1817).
2) (†) få kännedom om l. lära känna (ngt), få veta; uppleva; utstå, pröva på 10 4; röna; erfara (se d. o. 1). Hwat draapelig skade thenne iij (dvs. 3) rike hafwe hafth .. förmoder iak eder .. förfarith hafwa. GR 1: 48 (1523). Huar wij (dvs. Gustav II Adolf) sielffwe icke hade förfaritt och wiste, huadh gagn och nytto som booklige konster medh sigh hade. Annerstedt UUH Bih. 1: 105 (i handl. fr. 1613). Af ett medlijdande hierta öf(ve)r dheras olycko, som fiendens grymhet måst förfara. VDAkt. 1720, nr 316. Det blir som det varit: / Är hvad jag förfarit, / Och summan af allt hvad jag lärt mig förstå. Wallin Vitt. 2: 108 (1821). Cavallin (1875; angivet ss. ”sällsynt”).
VIII. (i sht i skriftspr.) handla (så l. så), gå till väga, bete sig; äv. opers. i pass. Sjöl. 1667, Red. 2. Uti the måhl, som klar lag är uppå, bör straxt förfaras efter lag. Kyrkol. 10: 2 (1686). Allmänna omdömet i Kristiania blef, att myndigheter och militär hade förfarit alldeles oförsvarligt. De Geer i 3SAH 1: 281 (1886). Är felet (på sålt gods) att anse såsom ringa, må ej köpet häfvas, utan så är att säljaren svikligen förfarit. SFS 1905, nr 38, s. 8.
IX. (†) refl.: reda sig (med ngt). Så fierren wij kunne her jnrikis bekomme så myckit aff wår egin Nation och jnfödde Swenst folck, som wij oss medt behielpe och förfare kunne. GR 15: 155 (1543).
FÖRFARELSE, r. l. f. (†) till VII: erfarenhet. Them finner man icke monga som thet kunna göra, thet lärer oss förfarelsen. OPetri 2: 288 (1528). Schenberg (1739). —
FÖRFAREN, se d. o. —
FÖRFARING, se d. o. —
Spalt F 2646 band 9, 1927