Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖR- ssgr (forts.):
(I 6) FÖR-FINNA, -ing. [jfr ä. d. forfinde; efter mnt. vorvinden l. t. vorfinden. Jfr FÖRE-FINNA] (†) finna, erfara, konstatera. Än doch the weta och daghligha förfinna ath en gudh är, så (osv.). FörsprRom. 3 a (NT 1526). OfferdalKArk. N II 1, s. 275 (1825). —
(II 3 c) -FINSKA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ning (konkret Söderhjelm (i bet. 2), Böök (i bet. 1)).
1) med avs. på folk l. språk o. d.: ombilda l. förvandla till finsk, göra finsk, sätta finsk prägel på. Utländska ord som blifvit förfinskade. SvLitTidn. 1817, sp. 346. Förfinskade Svenskar ASScF 2: 851 (1847). Hietaniemi är en förfinskning av ett äldre svenskt Hedenäset. Böök ResSv. 229 (1924).
2) (mindre br.) översätta till finska. Hahnsson (1896). Förfinskningar ur Homeros. Söderhjelm Runebg 1: 238 (1904). —
-FINSKNINGS-ARBETE030~020, äv. ~200. jfr FÖR-FINSKA 1. Det fennomanska förfinskningsarbetet. Allardt Byber. 1: 98 (1886). —
-FINSKNINGS-STRÄVAN030~20 l. -STRÄVANDE~200. jfr FÖR-FINSKA 1. Östergren (1923). —
-FISKE3~20. [fsv. forfiske (i bet. 1)]
1) (†) till FÖR- I 2 g: intrång i annans fiskerätt. NorrlS 320 (1548).
2) (föga br.) till FÖR- I 2: fiske före den egentliga fiskeperiodens början. NF 14: 1076 (1890).

 

Spalt F 2661 band 9, 1927

Webbansvarig