| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRFLYTA förfly4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förfly´ta Weste; förfly`ta Dalin), v. -er, -flöt, -flöto, -flutit, -fluten; se för övr. FLYTA. vbalsbst. -ANDE (†, Humbla Landcr. 552 (1740), Schultze Ordb. 1192 (c. 1755), -NING (†, Schultze Ordb. 1192 (c. 1755)).
1) om vätska l. ngt som flyter i vätska: bortflyta; numera bl. (knappast br.) mer l. mindre oeg. o. bildl.: flyta bort, försvinna. Nineue är lijka som en dam full medh watn, men thet moste förflyta. Nah. 2: 8 (Bib. 1541). Een otacksamligh menniskios hopp, skal .. förflyta såsom itt onyttigt watn. Vish. 16: 29 (Därs.). Och se! som skum på vågorna förflyter / hvad hemligast i diktens mening låg. FGrafström Dikt. 29 (1852). Cavallin (1875). — (†) gå förlorad. Therföre skolom wij testa bätre tagha wara på thet oss sagt är, ath wij till äwentyrs icke förflyte. Ebr. 2: 1 (NT 1526; Bib. 1917: gå förlorade).
2) (i sht i skriftspr.) om tid l. levnad o. d.: gå till ända, förgå, förlöpa. Gustaf II Adolf 67 (c. 1620). Fyra långa år, som fyra dar förflöto. Leopold 2: 281 (1800, 1815). Den sociala ram, i vilken .. (åbornas) liv förflöt. Nilsson FestdVard. 56 (1925). — särsk.
b) i p. pf.: förgången, tilländalupen. Gudh, som H:nes M:t och Fäderneslandet vthi förflutten tijdh så mildeligen haffuer bewarat. RARP 2: 49 (1634). Sin förflutna lefnad. Lehnberg Pred. 2: 98 (c. 1800). Fördomsfritt lyssna till förflutna tiders .. erfarenhet. Oscar I Straff 3 (1840). — (†) Ner then herredag är förfluten. GR 6: 121 (1529). — särsk.
α) i best. form ss. bestämning till sbst. angivande tidsskede o. d.: närmast föregående, förlidna, nyss tilländalupna, sistlidna. Partiets skrifvelseförslag vid den förflutna riksdagen. De Geer Minn. 2: 213 (1892). Senast förflutna vår iakttog jag ett talgoxpar. Gellerstedt Hult 31 (1906). jfr NYSS-, NÄST-, SIST-FÖRFLUTEN. — särsk. i numera obr. uttr. All den opbördh och uttgifft dee förfluttne månadh handterat haffva. RP 6: 158 (1636). (Den) 9 martii förflutne. VRP 22/6 1736.
β) språkv. i uttr. förfluten tid, förr äv. förflutna tiden, motsatt: närvarande tid o. framtid. Giese Sprachm. 1—3: 202 (1730). Tempus för förfluten tid. Östergren (1923).
γ) substantiverat i n. sg. (ofta i best. form): förgången tid, i sht med tanke på vad som händt under densamma. Lyceum 2: 199 (1811). Jag bad honom .. om förlåtelse .. utbedjande mig glömska af det förflutna. Wingård Minn. 2: 71 (1846). Det (finns) icke i hela vårt land .. en stad, som så helt är behärskad av ett stort förflutet (som Vadstena). Böök ResSv. 107 (1924). — särsk. i uttr. ngns förflutna, ngns föregående, ngn har ett (så l. så beskaffat) förflutet, ofta pregnant, med tanke på att vederbörandes föregående liv varit mindre hedrande. En af de män, som tillhöra hennes stormiga förflutna, uppträder som friare till styfdottern. GHT 1895, nr 241 A, s. 3. Och om hon skulle hava ”ett förflutet”. SvSkämtl. 99: 49 (1918).
3) (†) upplösas l. upplösa sig, bortsmälta. Så at sielfva Menniskian änteligen i jordene förflyter som vattn. Tiselius Vätter 1: Föret. 3 (1723); jfr 1. VetAH 1789, s. 291. — särsk. bildl.: smälta bort (i tårar). Ach, tåre-bäckar klara, / Nu flyter fort, tils jag förfluten är. Kolmodin Dufv. 140 (1734). Almqvist Amor. 277 (1822, 1839). Han tycktes sanslös vilja alldeles förflyta i tårar. Fryxell Dag 3: 47 (1841).
Ssgr (till FÖRFLUTENHET 2): förflutenhets-form. (†) språkform som angiver förfluten tid; jfr FÖRFLYTA 2 b β. Tullberg SvRättskr. 128 (1862). förflutenhets-dyrkan. (tillf.) Österling Tidsst. 171 (1912. 1916).
Spalt F 2664 band 9, 1927