| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRFLYGA förfly4ga l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förfly´ga Weste; förfly`ga Dalin), v. -er, -flög, -flögo, -flugit, -flugen; se för övr. FLYGA. vbalsbst. -ANDE, -NING (Nordforss (1805), Östergren (1923)).
1) (†) om bevingad varelse: flyga bort; äv. bildl. Ther förswinna the alle, och Her Omnes (dvs. alla) förflyga, såsom Myggiarna i Wintren. Fosz 351 (1621). Nordforss (1805). Lindfors (1815; med hänv. till bortflyga).
2) (†) om föremål som svävar i luften: flyga bort; äv. bildl. Dunen förflögo. Linné Gothl. 213 (1745). Tegnér (WB) 7: 386 (1833).
3) (i sht i fackspr.) om fågel: flyga för långt, flyga åt oriktigt håll, flyga fel, flyga vilse; numera bl. refl., förr äv. intr. Weste (1807). Stundom förflyger sig Tjädertuppen och infinner sig på ställen, der man eljest aldrig ser honom. Nilsson Fauna II. 2: 51 (1835). Duvan .. gör en sväng åt sidan, så att förföljaren (dvs. falken) förflyger sig. Kolthoff VäderkvÖ 163 (1921). — särsk.
a) (föga br.) bildl. (jfr b slutet). En öfversinnlig (reflexion), som förflugit sig i en rymd af idel töcken. Atterbom PhilH 435 (1835).
b) i p. pf.: vilseflugen, vilsekommen. Sigfridi C 2 a (1619). Ett förfluget exemplar (av natthägern) är en gång anträffadt i vårt land. 2NF 12: 84 (1909). — särsk. (föga br.) bildl. om sak, närmande sig bet.: enstaka. Wallenberg Gal. 137 (1771; uppl. 1921). I den svällande ymnigheten (i Bib. 1541) af imperat. på -er kan ett förfluget -en låta se sig. Rydqvist SSL 1: 380 (1852).
4) (numera knappast br.) refl., om avskjuten kula: flyga så långt att (den) mister sin fart. (Sv.) Förflyga sig .. (fr.) s’amortir. Weste (1807). Schulthess (1885). — särsk. i p. pf. ss. adj. En Kula ur ett groft Stycke, ehuru then är förflugen, så beholler hon likwel sin kraft efter sin tyngd. Swedenborg RebNat. 1: 14 (1719). Auerbach (1908).
5) i p. pf. ss. adj., om skott l. kula som avskjutes på måfå l. utan bestämd riktning l. som förfelar sitt mål, som träffar slumpvis; numera bl. (föga br.) i uttr. förflugen kula, förlupen kula. (Ryssarna) giorde någre förflugne skott in i staden medh sin fäldtskytt. Brahe Kr. 63 (c. (1585). Iag .. blef bleserat af en förflugen kuhla på handen. HH XVIII. 3: 17 (1743). Östergren (1923).
6) (numera bl. ngn gg i vitter stil) bildl.: ”flyga sin kos”, försvinna. Emellertid började mina ungdomsdrömmar att förflyga. BL 2: 391 (1836). Quennerstedt C12 2: 25 (1916). — särsk.
a) i numera obr. anv. (jfr d α). Och om intet annat gagn .. komme (av läsningen av Guds ord), än thet, at Satan och onde Tanckar ther igenom förflugo, så (osv.). Rudbeckius Luther Cat. 17 (1667). Vällusten förflyger. Schultze Ordb. 1208 (c. 1755).
b) om tid: förgå, förrinna. O! hur skönt förflyga lifvets stunder. Tegnér (WB) 2: 93 (1812). Låta tiden gagnlöst förflyga. Auerbach (1908).
c) om flyktigt ämne l. vätska o. d.: bortdunsta, förflyktigas; förr äv. om värme: bortgå. Palmcron SundhSp. 30 (1642). (Vattnet) hade dunstat bort och förflugit. Triewald Förel. 1: 37 (1728, 1735). Drick! de förflyga de susande / Pärlorna: drick! Franzén Skald. 1: 16 (1807, 1824). Salmiac .. Förflyger i hetta såsom en hvit rök. SFS 1847, nr 32, s. 30. AHB 8: 52 (1862). Arkadius Pakkala 101 (1895).
d) om ord l. yttrande.
α) (†) undfalla (ngn). Vthi Discursen förflugho Illyrico thesse ogudachtige Ord. Schroderus Os. III. 2: 174 (1635).
β) (hastigt) förklinga. Såsom itt förflygande ord förswinner (livet). Laurinus JHänkelsson A 3 a (1632). Ett förfluget ord kan ej återtagas. Franzén Pred. 1: 282 (1841); jfr 7 a.
7) i p. pf. ss. adj.: obetänksam.
a) om ord l. yttrande o. d. l. infall l. hugskott l. idé o. d. l. handling l. åtgärd o. d.: obetänksam, förhastad, oöverlagd; numera nästan bl. om ord l. yttrande l. infall l. idé o. d. Anders .. (svarade), at han .. intet ont mente med (sitt påstående), utan at thet var it forflugit ordt. OPetri Tb. 35 (1524). (Greve Schwerins) idéer, ehuru förflugna, äro dock ofta rätt genialiska. Tegnér (WB) 4: 286 (1823). Förflugna åtgärder. Wingård Minn. 6: 92 (1847). Gustaf III sökte verka för sin förflugna plan att blifva konung af Polen. NF 12: 1483 (1888). Det var blott en förflugen tanke. Auerbach (1908). — (†) om yttrande l. rykte o. d.: grundlös, oriktig. Ett löst och förfluget tahl, aff ondt och illackt folck vthkommet. VDAkt. 1666, s. 113.
b) (numera föga br.) om person: obetänksam; oförvägen, dumdristig, djärv; framfusig. VRP 1703, s. 618. Hielting är oförvägen och förflugen, at de befrukta sig af honom än ytterl. varda öfverfallne. Därs. 12/2 1737. (Han var) en tok, en rent förflugen tok. Lagerlöf Länk. 4 (1894).
2) (föga br.) till 7 b. Hasselroth Campe 132 (1794). (Gustav III hade) betett sig med sin vanliga förflugenhet. Atterbom Siare 4: 311 (1847). NordT 1883, s. 548.
Spalt F 2662 band 9, 1927