Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRGIFTNING förjif4tniŋ l. fœr-, i Sveal. äv. 032, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
vbalsbst. till FÖRGIFTA: handling(en) att förgifta; förhållande(t) att bliva l. vara förgiftad; skadlig invärkan av gift eller gifter på en organism. Schultze Ordb. 1521 (c. 1755). Förgiftning af annan person straffas som mord. Aldén Medb. 3: 115 (1885). Kronisk förgiftning genom alkohol eller bly. Wretlind Läk. 9—10: 76 (1901). — jfr ALKOHOL-, ARSENIK-, BLOD-, GAS-, MASS-, SJÄLV-, TRIKIN-, URIN-FÖRGIFTNING m. fl.
Ssgr: FÖRGIFTNINGS-FALL. sjukdomsfall bestående i förgiftning. NF 3: 219 (1878). —
-FÖRSÖK. NSvTidskr. 1880, s. 420. —
-PSYKOS. psykiatr. av förgiftning framkallad psykos. 2NF 25: 636 (1916). —
-SJUKDOM~20, äv. ~02. SFS 1874, nr 60, s. 12. —
-SYMTOM. NF 4: 1382 (1881). —
-TECKEN. förgiftningssymtom. Lundell (1893).

 

Spalt F 2700 band 9, 1927

Webbansvarig