| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
(I 1 c α) -HÄNGE l. (i södra Sv., bygdemålsfärgat) -HÄNG. [liksom d. forhæng efter mnt. vorhenge l. t. vorhang; jfr FÖR-HÄNGA, v.1, ävensom got. faúrahāh] stycke av tyg l. annat tunt o. mjukt ämne som hänges framför ngt för att dölja l. avstänga l. skydda (o. tillika tjäna ss. prydnad), sängomhänge, draperi, portiär o. d.; äv. i bildl. l. överförd anv. Gamel brun tafftztäckie och förhengie till en sengh. Fatab. 1907, s. 101 (1551). (1600-talets) tapeter voro merändels i Slottets rum förhängen af ylle, siden, gull eller silfver. HSH 9: 140 (c. 1750). Det (tillkommande) gömmer bakom sitt slutna förhänge våra .. öden. Wallin 2Pred. 2: 133 (1829). Förhängen för kyrkans alla fönster utestängde dagern. Rydberg Sägn. 46 (1874). I loge bak veckiga förhäng dold. Bååth NDikt. 129 (1881). Ett förhänge för ingången till tältet. 2Mos. 26: 36 (Bib. 1917). jfr DÖRR-, FÖNSTER-, SIDEN-, SÄNG-FÖR-HÄNGE m. fl. särsk.
a) (i södra Sv.) löst skjortbröst, veck, chemisett; jfr NATTKAPPA. BoupptVäxiö 1834. Diversse löskragar och förhängen. Därs. 1852.
b) (i vitter stil) ridå. Bergeström IndBref 131 (1770). När förhänget gått opp för tredje akten. Böttiger 4: 269 (1854, 1869). Hellander Teat. 185 (1898).
c) (†) anat. om blad av kärlförande mjuk hjärnhinna vilka omgiva o. intränga i hjärnventriklarna, där dessa icke begränsas av nervsubstans. Florman Anat. 2: 46 (1830). —
(I 1 c α) -HÄNGSEL l. -HÄNGSLE l. -HÄNGELSE. (†) förhänge; äv. i bildl. l. överförd anv. VarR 10 (1538). Bagao .. trädde fram til förhengslet (till tältet). Jud. 14: 13 (Bib. 1541). Ett förhengsle för altaret af förgylt Läder. VDAkt. 1680, s. 239. Ekman Dagb. 143 (1789; bildl.). särsk. [efter lat. velum] om gomseglet. Rosenstein Comp. 258 (1738). Sönnerberg Loder 417 (1799). —
(IV) -HÄPEN. (†) (i hög grad) häpen, bestört. Apg. 2: 6 (Bib. 1541). Then andre hoopen .. bleff vthaff .. förundring förhäpin. Schroderus Liv. 94 (1626). Fernow Värmel. 635 (1779). —
(II 3; jfr anm. sp. 2318) -HÄPNA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ning (†, BtÅboH I. 9: 63 (1637; i bet. 1)).
1) bliva häpen l. konsternerad; numera bl. (ngn gg i skriftspr.) ss. dep. l. refl.; förr äv. ss. intr. Hamb. (1700). Hvarken förmycket förvånas du bör ej heller förhäpna / öfver din fader. Johansson HomOd. 16: 202 (1845). Jag liksom förhäpnas. Lindqvist Stud. 16 (1906). Han förhäpnade sig över en sådan dumdristighet. Östergren (1923).
2) (tillf., i vitter stil) tr.: göra häpen. Silverstolpe i SAH 2: 334 (1799). Äfven du själf förhäpnade mig först. Fröding Brev 252 (1895). —
(I 1 a) -HÄRD3~2. [efter t. vorherd]
2) metall. öppen framför ugnen liggande del av härden, i sht tjänande ss. samlingsrum för skärsten o. slagg, ävensom för värkbly. Hjelm PVetA 1788, s. 7. Åkerman KemTechn. 1: 38 (1832). 2UB 5: 454 (1902).
Spalt F 2769 band 9, 1927