| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRHÄRDA förhæ4rda l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förhä´rda Weste; förhä`rda Dalin), v. -ade, förr äv. -härder, -härde, -härdt, -härd; se för övr. HÄRDA. vbalsbst. -AN (†, Eldh Myrt. 133 (1725)), -ANDE (se avledn.), -ELSE (se avledn.), -NING (se avledn.).
1) (†) göra (föremål l. ämne) hårdt l. fast l. styvt; härda (järn o. d.); äv. i pass. med intr. bet.: bliva hård osv. Bolavi 83 a (1578). Serenius (1741). Saltpetern gör altså skada (på åkrar) .. genom sin förhärdande kraft. Wallerius Åkerbr. 207 (1761). Då .. lefvern är förhärdad .. så är .. (icke) fullkomlig återställning till hälsan att vänta. Hof Underr. 187 (1766). Klippan sade: .. / Denna mull sig lade kring mitt hjerta / Och förhärdades. ESjöberg 26 (1825).
2) (†) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: härdad, kroppsligt hård l. okänslig. Hans Folck .. war förhärdat vthi Arbete. Schroderus Liv. 276 (1626). Om .. det hurtiga trafvet hindras genom betslet, .. (blir) munnen aldeles styf och förhärdad. Ungern-Sternberg Bourgelat 40 (1752). (Han var) mot allt hvad som kunde kallas blåst, köld och vatten rent af förhärdad. Runeberg 4: 149 (1832).
3) göra (ngn l. ngns sinne l. hjärta o. d.) oemottaglig(t) för intryck l. påvärkan, göra okänslig l. hård l. obeveklig; ofta i inskränktare anv.: göra (ngn l. ngns sinne o. d.) oemottaglig(t) för påvärkan syftande till moralisk förbättring, komma (ngn) att framhärda i sin onda vilja, göra obotfärdig l. oförbätterlig; i religiöst spr. om Gud: tillåta att (ngn l. ngns sinne o. d.) blir oemottaglig(t) för påvärkan till moralisk förbättring osv.; äv. refl.: göra sig hård osv.; äv. (i sht förr) i pass. med intr. bet.: bliva hård osv.; stundom i absolut anv.: medföra hårdhet l. oförbätterlighet; äv. med prep. (e)mot (förr äv. för) o. sbst. betecknande det varemot ngn (ngns sinne o. d.) göres l. gör sig hård(t). Huem .. (Gud) will förhärdhar han. Rom. 9: 18 (NT 1526). Förhärder icke idhor hierta. Ebr. 3: 8 (Därs.). Att .. (syndaren) thäraf må förbättrad och icke förhärdad warda. SynodA 1: 210 (1698). De odygdige Menniskior förhärde sig snart emot alt det som borde röra och beveka dem. Ehrenadler Tel. 824 (1723). Ingenting förhärdar så som lyckan. Geijer II. 4: 271 (1836). Ytterligt stränga straff förhärda i stället att afskräcka. Oscar I Straff 23 (1840). Mot millioners sorger, om det gäller, / Förhärdas den, som blifvit van vid blod. CVAStrandberg 5: 30 (1862). Girigheten har förhärdat honom (hans hjärta). Auerbach (1908). — särsk.
a) i p. pf. ss. adj.
α) som icke låter påvärka sig l. som icke är mottaglig för påvärkan, hård, obeveklig, orubblig, oböjlig, hårdnackad, inbiten, äv.: som vittnar om l. är uttryck för hårdhet l. obeveklighet osv.; i denna allmännare anv. numera företrädesvis om sinne (hjärta); särsk. i inskränktare anv., numera nästan bl. om person l. sinne (hjärta): som icke låter påvärka sig till moralisk förbättring, som framhärdar i obotfärdighet l. oförbätterlighet, som intet godt biter på, oförbätterlig, obotfärdig. En förhärdad syndare, brottsling. Ändogh hans Pharaoniske Hierta hafwer aldeles warit förhärdat. GR 1: 25 (1521). En förhärdat papist. AAAngermannus (c. 1600) i KyrkohÅ 1909, MoA. s. 103. Et förhärdadt nekande öker hans förbrytelse. Nehrman PrCrim. 211 (1759). De mest förhärdade kvinnohatare. Cederschiöld Riehl 1: 19 (1876). Hon är en styfsint en, men vi ha inne / ett kändt recept mot ett förhärdadt sinne. Heidenstam Vallf. 18 (1888). (Hans) hårda, ja förhärdade brottslighet. PT 1898, nr 149, s. 3. Endast den förhärdade pedanten kan finna något nöje i att antasta den diktande bildningsgåfvan med citat och kritiska noter. HHjärne (1903) i HT 1915, s. 91.
β) (ngt vard.) som är mer l. mindre oemottaglig för intryck, okänslig, ”avtrubbad”; numera nästan bl. om person. Ah huru förherd ästu, at tu doch ei finner och kenner tina och rikets swåra plågor! Swedberg Dödst. 357 (1711). Sedelagens enskilda bud hafva .. växlat i enlighet med dunklare eller klarare insikt, förhärdadt eller förfinadt känslolif. Rydberg Varia 17 (1888, 1894). En publik, som redan blifvit tämligen förhärdad mot starka intryck från scenen. Andersson GrDram. 162 (1890, 1910). DagbrKongo 122 (1911).
b) i p. pr.: som har egenskapen att göra hård l. okänslig. Nutidens industriliv med .. dess hänsynslösa och förhärdande konkurrens. Mjöberg Lb. 468 (1910).
4) (†) styrka (ngn i l. till ngt), komma (ngn) att framhärda (i ngt), befästa (ngn i ngt). Att the .. der igenom till buller och alt thet ondt var förhärdade blifve. RA 1: 352 (1544). (Holländarna) hafwa .. uthskickat .. (sändebud) till Stoorfursten i Rysslandh att förhärda honom i krijget emoth Swärie. RARP 7: 147 (1660). Brask Pufendorf Hist. 361 (1680).
5) (†) refl., om person l. institution: stelna (i en bestämd form). Menniskorna (äro) beständigt .. utsatta för att förhärda sig i statens konstiga former. Geijer I. 5: 162 (1811). Att Voss med åren mer och mer stelnade och förhärdade sig i ett manér. SvLittFT 1834, sp. 310. Geijer I. 1: 220 (1845).
6) (†) intr.: framhärda. At wij mehra orsaak hafwe osz der hänn at lämpa, än .. at emotsträfwa, och på wår förre intention at bestå och förhärda. Stiernman Com. 2: 349 (1643).
7) [utgående från 3 a α] (†; se dock slutet) i p. pf. ss. adj.: i hög grad svår, fruktansvärd. En förhärdad oreda. Brask Pufendorf Hist. 409 (1680). Min förhärda nöd. Kolmodin QvSp. 1: 452 (1732). — särsk. (ännu br. i vissa trakter, vard.) i försvagad bet.
a) ss. adj. i attributiv ställning utan eg. betydelseinnehåll, i uttr. för vrede l. förargelse l. avsky o. d.: ”förbannad”, ”fördömd”. Dalin Arg. 2: 370 (1734, 1754). Den förhärdade gikten. Rönnberg Brovakt. 143 (1904). Din förhärdade ynkrygg. Nordström Borg. 113 (1909).
b) ss. adv.: ofantligt, ”förbaskat”. En förhärdadt näsvis man. Stenhammar 126 (1794). (En) förhärdat fin oceanjakt. Högberg Utböl. 1: 78 (1912).
FÖRHÄRDELIGA l. FÖRHÄRDELIGEN, adv. (-liga 1582. -ligen 1653—1895) [jfr ä. d. forhærdelig(en)] (†) till 3: på ett förhärdat sätt, hårdnackat, trotsigt, fräckt. The .. förhärdeliga förachta och lasta (Guds ord). PErici Musæus 6: 107 a (1582). En argsinnt flicka, som förhärdeligen påstod, att hon allenast försvarade sin förmenta heder. Björlin Ford. 1: 121 (1895). —
FÖRHÄRDELSE, r. l. f. [jfr d. forhærdelse]
1) (†) till 1: förhårdnad, induration. Schroderus Comenius 320 (1639). Sjöstedt Husdj. 1: 204 (1860).
2) till 3: handlingen att förhärda sig, förhållandet att bliva förhärdad, tillståndet att vara förhärdad; ngn gg i pl. om olika fall l. slag av förhärdelse; särsk. teol. om tillstånd vari det religiösa skuldmedvetandet upphört. The warda slagne medh förhärdelse. PErici Musæus 2: 125 a (1582). (Brottslingens) fräcka förhärdelse gjorde endast domrarne ännu mer obeveklige. Crusenstolpe Tess. 2: 6 (1847). Hjärtats och förståndets förhärdelser. NordT 1886, s. 61. Den afsiktliga förhärdelsen mot bättre vetande. Norström Masskult. 176 (1910). Aulén Tron 143 (1923). —
FÖRHÄRDNING, r. l. f.
1) (†) till 1: förhårdnad, induration. Förhärdningar, gickt-knölar. Schützercrantz PVetA 1755, s. 14.
2) (föga br.) till 3: förhärdelse. Schultze Ordb. 1813 (c. 1755). Sinnets förhärdning. Quennerstedt Resa 221 (1867). Hallström i 3SAH 27: 10 (1915).
Spalt F 2770 band 9, 1927