Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
a) (numera mindre br.) i uttr. vara (liksom) förhäxad i ngt, vara betagen i ngt. Almqvist AMay 65 (1838). Carlén Rosen 125 (1842). Högberg Vred. 3: 277 (1906).
b) (tillf.) i p. pf. ss. (eufemistiskt) förstärkningsord: ”förbaskad”, ”fördömd”, ”förbannad”. Almqvist Ekols. 1: 8 (1847). Därs. 88. —
(II) -HÖGRA, -ing. [avledn. av HÖGRE, komp. till HÖG, adj.; jfr ä. t. verhöhern] (†) göra (ngt) högre, förhöja, höja; med avs. på pris, betalning o. d.; jfr FÖRHÖJA 2 b α. Begärendis att wij honum hans besoldung förhögre och förbättre wele. GR 15: 462 (1543). RP 1: 102 (1628).
Spalt F 2776 band 9, 1927