| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRIRRA förir4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (föri`rra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (föga br., Bremer Brev 4: 142 (1861), Östergren (1923)), -ING (GR 22: 13 (1551) osv.).
1) (†) tr.
a) med avs. på person l. sinne l. själstillstånd o. d.: förvilla, förvirra; förbrylla, bringa (ngn) ur fattningen; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: förvillad, förvirrad; förbryllad; bragt ur fattningen, konsternerad, häpen. Medh sådant swermerij förirrede (de) alle Kon. M:ttz underdåner. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 62 (1539). (Vi) ähre .. therutöffver så förirrede, att vij icke kunne vethe hvadt vij vijderen um thenne sack handle och tale schole. GR 24: 379 (1554). Ett omättelighit Taal, förirrar Förnufftet och gör een Fånigh. Palmcron SundhSp. 347 (1642). Ett förirradt själstillstånd. Atterbom PoesH 2: 232 (1848).
b) med sakobj.: bringa oreda i (ngt), förvirra; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: förvirrad, oredig, virrig; förvrängd; felaktig, oriktig. K. M:tt ähr till fridz medt Henrick Jönsons leffverering, ändog hon ähr förirredt, i thett han fördoltt haffver någen öffvervicktt. GR 26: 366 (1556). Affskaffa the Oordningar, som widh then förrige förirrede Rijkzstyrelsen woro inrijtade. Brask Pufendorf Hist. 50 (1680).
c) ss. vbalsbst. -ing, oordning, oreda; felaktighet. Opå thet atth icke någen förirringh udi rekenskaper komme skall. GR 22: 13 (1551). Schenberg (1739).
2) refl. l. (i bet. b, föga br.) dep.
a) (†) avvika (från ngn l. ngt). Ingen (knekt) dierffues sigh någherstädtz sielff från hopen affleggie eller förere. GR 17: 18 (1545).
b) gå vilse, komma vilse; numera företrädesvis i oeg. l. överförd anv.: (av misstag l. av en tillfällighet) råka komma (ngnstädes hän, där man eg. icke borde vara); äv. med saksubj.; äv. (i sht i högre stil) bildl. (jfr c). Hur har du förirrat dig hit? Schultze Ordb. 2088 (c. 1755). Man hör mig ej. Så tystna då, mitt horn! / Jag har förirrat mig. Atterbom LÖ 1: 35 (1824). Huru har den odödliga gästen (dvs. anden) förirrat sig i en jordisk hydda? Tegnér (WB) 8: 58 (1836). Vi hafva nu förirrat oss från vårt egentliga ämne. Fries BotUtfl. 1: 220 (1843). Väl är en allmän tro ibland allmogen, att penningarne förirrat sig till några få inflytelserikare personers fickor. Englund Ged. 121 (1853). Lilla trappen har sitt egentliga hemvist i Medelhafslanden. Stundom förirrar han sig till nordligare trakter. NF 16: 637 (1892). Bakom hägringen är allting tomt, / ett tomt, ett ändlöst gäckande Sahara, / dit vi förirrats att begrafvas bara. Fröding NDikt. 18 (1894).
c) (företrädesvis i skriftspr., mindre br.) bildl.: taga miste, taga fel. Schlyter JurAfh. 1: 221 (1837). Intet förirrar sig eller försoffas så lätt som .. (intelligensen), der den saknar en kraft, som på en gång äggar och tyglar. Frey 1845, s. 338. — särsk.
α) (†) i uttr. förirra sig om vägen, taga fel på vägen. KKD 6: 147 (1708). Kullberg Portf. 168 (1845).
β) ss. vbalsbst. -ing, ngn gg äv. -else, särsk. i konkretare anv.: villfarelse, förvillelse; felsteg. Ekman Siönödzl. 21 (1680). Swedenborg .. är hög och rörande äfven i sina förirringar. Atterbom Siare 1: 58 (1841). (Vi) måste .. taga (religions-)friheten med alla dess vådor eller förirrelser. Bremer Brev 4: 142 (1861). Alla former af sedliga förirringar. SvD 1915, nr 103, s. 5.
Spalt F 2783 band 9, 1927