för- | SAOB

Publicerad 1927

FÖR- ssgr (forts.):

(I 2) FÖR-KLAGA, f., anträffat bl. i pl. -or. [efter t. vorklage] (†) i förväg gjord anklagelse. OxBr. 10: 101 (1628). —

(I 3) -KLAGA, v.1 [fsv. forklagha. Jfr FÖRE-KLAGA] (†) klaga för (ngn) över (ngt), framföra klagomål hos (ngn). Oss ær förclaget .. Atj oc ederth clerkerij haffuer eder tilegnat nogen deel aff cronones iord. GR 1: 227 (1524). Därs. 6: 52 (1529). särsk. i uttr. Gud se förklagat o. d., Gudi klagat. The .. haffua eder nådis gode rycthe margfallelige förkrenkth thet gud see forklagatt. GR 6: 389 (1529). Därs. 26: 332 (1556). —

(II 1 a α) -KLAGA040 (jfr anm. sp. 2313), v.2, -ning; -are. [fsv. forklagha; efter mnt. vorklagen; jfr t. verklagen] (numera bl. ngn gg i religiöst spr.) anklaga (ngn för ngt); beskylla. Tig förtäncker väll, hure samme tin syster (dvs. prinsessan Cecilia) osz falscheligen förclaget hade .. så att vij henne slagit och alltt hårett aff huvidet riffvit hade. GR 29: 465 (1560). Ho är tå som wil förklaga / Then han sielf vthkorat haar? Ps. 1695, 245: 2; jfr Ps. 1819, 213: 2. Cavallin (1875; angivet ss. ”gammaldags”). —

(I 1 e) -KLAGAN. [jfr t. vorklagen] (†) förstkommande klagan. Then som förclaghanen får, han får ock retten, men när hans näste kommer ther til medh, så pröffuas retten. LPetri SalOrdspr. 18: 17 (1561). Förklagan får giärna rum. .. (dvs.) Dhen som först klagar blijr altijdh hörd. Grubb 236 (1665). —

(I 2) -KLANG3~2. [efter t. vorklang] mus. förutgående ton l. klang. Då den (dvs. stora septiman) utgör en kort taktdel, kan den som för- och efterklang användas. Euterpe 1: 12 (1823). ”För- och efterklang” är ett fel, hvartill man gör sig saker, då man vid sjungandet af en sång låter en ton ljuda, innan man börjat ordet, eller då man efter sångens slut låter ett efterljud höras. Bååth WagnerS 3: 23 (1905). (föga br.) bildl., särsk. i fråga om litterär l. konstnärlig alstring: ”ton” l. ”klang” som antydande förebådar ngt senare kommande l. framträdande (i ngns alstring). Wieselgren SvSkL 1: 524 (1847). De berömda strofer i Yttersta Domens solhymn (av Lidner), i vilka man med rätta funnit en förklang till Den Nya Skapelsen. Lamm UpplRom. 1: 439 (1918). —

(II 1 a β, γ) -KLAPPA. [efter t. verklopfen] (†)

1) sammanklappa, krossa. Hörer (häst) illa. Blanda sönderskurin Rättikia wäl med Salt, wäl förklappat, prässa uth then Safften och lät honom uthi Örat. IErici Colerus 2: 246 (c. 1645).

2) klappa l. bulta (ngt) för mycket (så att det blir fördärvat). Lind (1749; under verklopffen).

Spalt F 2793 band 9, 1927

Webbansvarig