Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRLAGA fö3r~la2ga l. fœ3r~, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(förlago (i bet. 2) i nom. 1640—1700)
Etymologi
[efter t. vorlage, vbalsbst. till vorlegen, lägga före, av vor (se FÖR- I 1) o. legen, lägga; jfr fsv. forlagha, försåt, bestämmelse, förbehåll, villkor. — Jfr FÖRLAG, sbst.1, FÖRLÄGG]
1) = FÖRLAG, sbst.1
a) (†) = FÖRLAG, sbst.1 a. Hdl-CollMed. 29/11 1723. Rinman 1: 448 (1788).
b) (i fackspr.) text(original) som en avskrivare l. översättare följer l. har följt; äv. teckning o. d. använd ss. förebild; jfr FÖRLAG, sbst.1 c. Friesen ÄlstaHdskr. 37 (1904). Walde Krigsb. 1: 279 (1916).
2) (†) undanflykt, förevändning; jfr FÖRLAG, sbst.2 1. Linc. Mmm 1 b (1640). Sökia och vpdichta allahanda Finter och förlagor. Rudbeckius Luther Cat. 123 (1667). Hamb. (1700).
3) (†) pålaga, gärd. Stiernman Com. 1: 735 (1619).

 

Spalt F 2845 band 9, 1927

Webbansvarig