| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRLÄNING förlä4niŋ l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förlä´ning Weste; förlä`ninng Dalin), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
vbalsbst. till FÖRLÄNA.
1) (förr) till FÖRLÄNA 1; ofta (konkretare) i förb. hava, få, erhålla (ngt) i förläning, äv. få osv. förläning på (ngt); giva (ngn ngt) i förläning. Hwar som ffaar nogra fförlening paa slot oc festhe. GR 1: 64 (1523). Han .. fick itt slott i forläning. OPetri Kr. 88 (c. 1540). Riksföreståndaren Bo Jonson .. hade antingen i värjo eller i pant och förläning Riksens bästa Slott. Dalin Hist. 2: 573 (1750). Till en betydlig del bestodo Konungens förläningar i anvisningen på utskylderna af odaljorden. Geijer SvarFryxell 25 (1846). Förläningarne voro ursprungligen personliga, men sedan grefve- och friherrevärdigheterna uppkommit, försågos deras innehafvare med stora förläningar, hvilka gingo i arf efter förstfödslorätt och åtföljdes af flere höghetsrättigheter. Linde Kam. 58 (1867); jfr nedan. — konkret: förlänat område o. d. GR 5: 162 (1528). Biskopz gestningen Som faller i hans förläning. Därs. 19: 71 (1548). Innehavaren (av ett svenskt slott under unionstiden) erhöll en förläning, d. v. s. ett område, inom vilket han fick uppbära kronans skatter och taga dem helt eller delvis för egen räkning. Grimberg SvH 100 (1906). — jfr ALLODIAL-, ARV(S)-, BEHAGLIGTIDS-, LIVSTIDS-FÖRLÄNING m. fl.
2) (numera ngt ålderdomligt) jur. till FÖRLÄNA 2: avgiftsfri upplåtelse av jord(egendom). Boëthius Naturr. 69 (1799). Chydenius FinKontrR 2: 43 (1918).
3) (numera bl. tillf.) till FÖRLÄNA 3; äv. konkret(are). Påminne sig Christelig öfverhet .., at thes öfverhets välde är af then stora Guden en förläning. Sahlstedt Hofart. 22 (1720). Att uppöfva hennes (dvs. människans) förmögenheter, att utveckla hennes anlag, gaf Gud henne jorden till en timlig förläning. Thomander 1: 110 (1829). Förläning af hjelp under sådana vilkor. Berndtson (1880).
4) (†) till FÖRLÄNA 4: lån, bortlånande. Jag (har) med stor fägnad smakat början (av Tasso) genom Bernhards förläning på några minuter av sitt manuskript. Törneros Brev 2: 72 (1827; uppl. 1925).
B (†): FÖRLÄNINGE-BREV, se D.
C (†): FÖFLÄNINGES-MAN (-gis-), se D.
D: FÖRLÄNINGS-BONDE. (förr) bonde tillhörande o. bosatt inom en förläning l. å hemman varav räntan anslagits till lön åt ämbets- l. tjänsteman o. d. ResolBesvär 1527, mom. 8. Schybergson FinlH 1: 330 (1887). —
-BREV. (-inga- 1527. -inge- 1523—1532. -ings- 1527 osv.)
1) (förr) till 1: brev gm vilket en förläning tilldelas ngn. GR 1: 64 (1523). Förlenings breff för Peder Olsson, slotzscriffvere på Calmar slott, på kyrckiede(le)n aff tienden ved Åby och Rysby kyrckier i Möre faller til en behagelig tijd. Därs. 22: 141 (1551). Boëthius HistLäsn. 2: 285 (1898).
-FRÄLSE, n. (förr) Förlänings frälset .., som bortgafs utan afseende på embete eller tjenst, tilldeltes af ynnest åt den högre Adeln eller Konungens Hofmän, .. och något visst mått var ej utstakadt för förläningens storlek. Rabenius Kam. § 266 (1825). Linde SvEkon. 152 (1888). —
-GODS. (förr) bortförlänat gods, länegods. Arnell Stadsl. 304 (1730; efter handl. fr. 1633). Hofvets Syslomän fingo merendels i stelle för lön vissa förläningsgods, som frikändes från alla utlagor. Dalin Hist. 1: 442 (1747). Topelius Planet. 1: 63 (1889). —
-HERRE.
1) (†) länsherre; äv. bildl. om Gud (jfr FÖRLÄNA 3 a). När .. dhe forbenempde Fem szamfelte år framledne äre, Dhå skall dhetta .. Nyköpungz slott ock Slotzlänn, Högbemelte min nådigiste herre .. såsom thenn rettä forläningz herren .. igenn .. vpbudit ock öffwerantwordat bliffwe. GR 11: 430 (1537). (Kristus) är wår förläningz Herre. PErici Musæus 1: 45 b (1582). Sahlstedt Hofart. 22 (1720).
2) (föga br.) herreman som innehar förläning. Schönberg Bref 1: 191 (1778). Forssell Hist. 1: 46 (1869). —
-INNEHAVARE~10200. (förr) Jarlar och andre högre embetsmän och förlänings-innehafvare. Schönberg Bref 1: 83 (1772). Schybergson FinlH 1: 206 (1887). —
-MAN, pl. -män. (-inges- (-ingis-) 1528—1546. -ings- 1524 osv.) (förr) förläningsinnehavare. GR 1: 254 (1524). Wåre Fougter Befalningis män, och alle andre Förläningesmän, så wäll j köpstäderne som påå bygdenn. Därs. 18: 55 (1546). IllSvH 3: 13 (1877). —
-REGISTER. (förr) Förläningz och Bestelningz Register aff wår Nådige Herres Hertigh Johanns Hertigdöme vtdragit aff Hans Furstelige Nådz fogters Rekenskaper Pro Anno 1558. HFinlKamF 3: 6 (1558). Hagström Herdam. 4: 69 (1901). —
-RÄNTA, r. l. f. (förr) av förläning utgående ränta; bortförlänad ränta. Celsius G1 1: 378 (1746). Till Lybska skuldens afbetalning anslogos .. (1528) en tiondedel af alla förläningsräntor. VittAH 10: 11 (1810, 1816). Forssell Hist. 1: 60 (1869). —
-RÄTT, r. l. m. (förr)
2) rätt gällande för förläningar; länsrätt. De Hemman, som de under Donations eller Förlänings rätt hade fått ifrån Kronan. Botin Hem. 2: 144 (1756). Nordström Samh. 1: 203 (1839). —
-SPANNMÅL. (förr) kronotiondespannmål som anslagits åt prästerskap l. lärare, domkyrka o. d. Branting Förf. 1: 466 (1827; efter handl. fr. 1786). NF 5: 695 (1882). —
-TAGARE.
-TID. (förr) LReg. 328 (1687). De .. under Läns rätt bortgifne Gods återföllo till Kronan, när Förlänings tiden lopp til ända. Botin Hem. 2: 152 (1756). —
-VIS, adv. gm förläning (av kronan). En part aff dem som godz anten erfflighen, eller förläningz wijss aff H. K. M:t bekommit haffue. LReg. 102 (1616). Hallenberg Hist. 5: 144 (1796). —
-VÄSEN l. -VÄSENDE. jfr LÄNS-VÄSENDE. Strinnholm Hist. 3: 479 (1848). Gustaf Vasa hade gjort slut på medeltidens förläningsväsende, för så vidt det innebar ett utstyckande af statsmakten, men så länge centralisationen var ofullständig, måste det fortfara som ett led i förvaltningen. Hildebrand Statsförf. 339 (1896).
Spalt F 2915 band 9, 1927