| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
(II B) -MISTA. (†) förlora, mista. Eldh Myrt. 79 (1725). Några hästar (blevo) blesserade eller förmiste. Adlerbeth Ant. 2: 360 (c. 1815). —
(II 3) -MJUKA 040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ning (i bet. 1, Landsm. 1: 53 (1879), 2NF 34: 202 (1922)). [till MJUK] eg.: göra (ngt) mjukt l. mjukare.
1) (föga br.) språkv. med avs. på språkljud: uppmjuka; nästan bl. i pass. med intr. bet. samt ss. vbalsbst. -ning. Tullberg SvRättskr. 29 (1862). På Frösön i Jämtl. ”förmjukas” sk äfven i in- ock utljud, t. ex. fissj fissjen fisk -en. JALundell i Landsm. 1: 43 (1879). 2NF 10: 855 (1908).
2) (föga br.) i annan anv. Marmorstoder och bronser tala om jonisk, förmjukad elegans. TT 1898, B. s. 71. (†) (Hon) förlindrar och förmiukar .. ordasättet (dvs. det yttrande som av andra vittnen tillskrivits den anklagade), och säger att H. Elmgren sagt allenast, om jag fingo en hustru som voro stoor i munnen skulle jag slå armar och been af henne. VDAkt. 1739, nr 187.
Spalt F 2947 band 9, 1927