| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
(II 3 med anm. sp. 2318) -ORENA3~020, -ing. [efter t. verunreinigen; jfr OREN o. ORENA] göra (ngt) orent; bemänga (ngt) med smuts l. orenlighet (l. främmande beståndsdelar); nedsöla, nedfläcka, besudla; ss. vbalsbst. -ing äv. mer l. mindre konkret, dels: tillstånd(et) att vara förorenad, orenhet, dels: vad som förorenar ngt, förorenande beståndsdel(ar) i ngt.
1) i eg. anv. Hiärne 2Anl. 273 (1706). Detta koksalt, salpeterns värsta och envisaste förorening. Berzelius Kemi 1: 409 (1808). Nyblæus Pharm. 448 (1846). Luftens förorening är betydligt starkare i städerna än på landet. NordT 1913, s. 308.
2) mer l. mindre bildl. Forsius Esdra 8 (1613). Giöra hor, är förnemligast bryta echta förbund, och förorena en echta seng. Swedberg Cat. 79 (1709). Att befatta sig med en själfspillning på denna tid (dvs. 1600-talet), ansågs nästan som en förorenande synd, ja, ett brott. Hagström Herdam. 3: 191 (1899). särsk. (†) refl.: besudla sig. När tuenne gifta personer föroreena sigh medh huar andra, thet heeter dubbelt hoor. KOF II. 1: 207 (1659). —
(II B) -ORLOVA, v. -ade; -ning (Möller (1790), ÖoL (1852)). (†) hemförlova; permittera; avskeda; giva (tjänstefolk) ”orlov”. Thet folck, som aff Liifflanndh förorloffvade bliffve. GR 29: 330 (1559). Månge vthaff the gemeene Krijgzmän wordo förorlåfwadhe. Schroderus Liv. 834 (1626). Förorlofvat Tienstehion. FörordnHusböndSthm 1732, s. 2 b. ÖoL (1852). —
(II B) -OROA. [jfr ä. d. foruroe] (†) oroa; besvära; äv. refl. Preutz Kempis 493 (1675). At de Barbarer icke måtte få något tilfälle å nyo föroroa det Romerska Riket. Dryselius Monarchsp. 179 (1691). Kärleken sig altid föroroar. Malmborg Barclay 770 (1740). VDAkt. 1751, nr 294. —
(II 3) -OROLIGA, v. -ade. [till OROLIG; jfr d. forurolige] (†) oroa; besvära. Gustaf II Adolf 88 (c. 1620). Affecter och Passioner som kunna Gemytherna föroroligha och perturbera. VDAkt. 1665, nr 312. Serenius (1734; under infest).
Spalt F 3054 band 9, 1927