Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRPLIKTA förplik4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förpli´kta Weste; förpli`ckta Dalin), v. -ade ((†) -plict, p. pf. GR 11: 140 (1536). -plichten, p. pf. UrkFinlÖ II. 1: 110 (1593)). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ING (se avledn.), -NING (se avledn.), -ung (se avledn.).
1) i fråga om plikt l. skyldighet att göra ngt.
a) ålägga l. bjuda (ngn ngt l. att göra ngt) ss. en plikt l. skyldighet, göra (ngt) till en plikt l. skyldighet för (ngn); ofta refl.: (högtidligt, ss. en plikt l. skyldighet) åtaga sig l. förbinda sig till l. utlova (ngt), förr stundom övergående i bet.: gm ed l. gm att sätta sin salighet i pant o. d. utfästa sig (till ngt), bedyra l. svärja (att man skall göra ngt); ofta i p. pf. ss. adj.: förbunden l. skyldig (till ngt); vanl. med bestämning (ofta inledd av till, förr äv. (up)på) angivande det som ngn ålägges l. åtager sig. OPetri MenFall H 2 a (1526). Commendanten Lindeberg förplichtade sig til att holla och förswara (fästningen) till thet yttersta. Spegel Dagb. 13 (1680). The skäl, hvilka förplikta hvar och en Nattvards gäst at underkasta sig (bikt o. avlösning). Rönigk Fresenius 80 (1753). (Sv.) förpligta sig uppå något, (lat.) jurare, se aliquid facturum. Ihre (1769). (Fattigvårdsstyrelsen yrkar att) vederbörande fattigvårdssamhälle måtte förpligtas ersätta nämnda belopp. 1NJA 1889, s. 1. Ingen skulle väl våga öppna underhandlingar om en sak, om man redan därigenom vore förpliktad att gå in på hvad som å motsidan önskades. De Geer Minn. 1: 257 (1892). — särsk.
α) (†) tr. med sakobj. betecknande det till vilket ngn förbinder sig: åtaga sig (ngt), lova (ngn ngt) o. d. Förundrer oss storligen atti icke mere achtett hwad i oss förplichtett. GR 17: 548 (1545). Nej, fåfängt är, sad’ hon, att tro / Hvad du förpligtar i din fara. JGOxenstierna 2: 375 (1806).
β) (numera mindre br.) refl. med att-sats angivande det till vilket ngn förbinder sig. Förplichtade han sich på sin halss at han icke annat wille seya än thet som sant war. OPetri Kr. 168 (c. 1540). Iag N. N. förplichtar mig in för Gud, at iag (osv.). Kyrkol. 20: 2 (1686).
γ) (†) refl., övergående i bet.: avlägga l. gå ed l. svärja på (att ngt förhåller sig så l. så, att ngt är i sin ordning o. d.). Månss .. säger at hanss syster förplichter sig at han är 15 1/2 åhr gammall. VDAkt. 1674, nr 172. Brenner Pijn. 38 (1727).
b) med tanken särsk. fäst vid själva förbindandet (mindre l. icke alls vid det vartill ngn förbindes l. förbinder sig); med saksubj.
α) om bestämmelse, avtal, norm, auktoritet o. d.: vara förbindande för (ngn), förbinda; ofta i p. pr. Lagerbring 1Hist. 1: 10 (1769). Å norsk sida var det en .. orubblig rättssats, att Kielfreden icke förpliktade Norge. Forssell i 3SAH 3: 381 (1888). Diplomatiska fraser, hvilka till ingenting bestämdt förplikta. SvTidskr. 1894, s. 590; jfr a. (Avtalets) förpliktande kraft. Hjärne K12 73 (1902).
β) [efter fr. noblesse oblige] innebära l. medföra plikter l. skyldigheter, i uttr. sådana som adelskap l. rikedom förpliktar. Granlund Ordspr. (c. 1880). Adel förpligtar. Björkman (1889). En grundsats, som ingenstädes är bättre rotad och bättre förstådd än här (i Göteborg): rikedom förpliktar. 4GbgVSH V—VI. 3: 89 (1903). Det är rätt, .. skönhet förpliktar. Öberg Son. 186 (1905).
2) [jfr motsv. anv. i ä. d.] (†) sätta (ngt) i pant (för uppfyllandet av sina löften l. förbindelser). Om någhor gör Herranom itt löffte eller swäär honom en eedh, så at han förplictar sina siäl, han skal (osv.). 4Mos. 30: 3 (Bib. 1541). Ordspr. 22: 26 (Därs.).
3) i fråga om plikter l. skyldigheter mot ngn l. ngt.
a) (†) i uttr. förplikta (ngn ngn l. ngn till ngn), försätta (ngn i ett förhållande till ngn annan vilket medför o. innebär skyldigheter o. förpliktelser), (med ed) förbinda (ngn till trohet, lydnad, tjänst, hjälp o. d. mot ngn annan); ofta refl.; i sht i p. pf. i förb. vara förpliktad ngn, stå i ovannämnda förhållande till ngn, (på grund av ed) vara pliktig l. skyldig att bevisa ngn heder, trohet, lydnad, tjänst o. d.; ofta med bestämning inledd av prep. med o. angivande det som ngn är pliktig att bevisa. Dhå skolle Danmarkz och Norigis Rijger ware Swerigis Rijge förplichtede till Siöss. GR 13: 150 (1540). Tu förachtar tina kära hustru, .. then tin make är, hwilko tu förplichtat äst. Mal. 2: 14 (Bib. 1541). Wij biudhe .. allom them som osz medh hörsamheet och lydno förplichtade äre, at (osv.). Privil. 20/11 1649, s. A 2 a. I sina inbördes förhållanden kunna staterna förpligta sig till hvarandra genom fördrag (statsfördrag, traktater). NF 15: 387 (1891). — särsk.
α) refl., med objektiv predikatsfyllnad inledd av till: antaga tjänst som (ngt). Hafuer nu .. her Conradt (von Pyhy) .. förskrifuit och förplichted sig till wårt Krigzrådh (dvs. att vara vårt krigsråd). GR 15: 641 (1543).
β) i p. pf. (i adjektivisk anv.): antagen i ngns tjänst, anställd; substantiverat: tjänare. (Herkules) bleff hennes (dvs. Omfales) förplichtade och vnderdånighe tienare. Balck Es. 238 (1603). (Han) handladhe medh en vthaff Konungens förplichtade (dvs. en av konungens folk). Schroderus Liv. 704 (1626).
b) (numera föga br.) ålägga (ngn) att följa (lyda l. tro) en viss norm (en viss trosbekännelse o. d.), i förb. förplikta ngn till (en viss trosbekännelse o. d.), äv. refl.; i sht i uttr. vara förpliktad till ngt, vara förbunden l. skyldig att följa (lyda l. tro) ngt. LPetri 1Post. I 6 b (1555). Iudarna (voro) fordomdags bundne och förplictade .. til the Mosaiska stadgar och Ceremonier. Dens. Kyrkiost. 21 a (1566). Alle the som uti Läroståndet .. något Embete tilträda, skola .., med lijflig Eed, til thenne Lära och Troos Bekännelse sig förplichta. Kyrkol. 1: 1 (1686). Sundberg Bekänn. 9 (1879).
4) (†) gm tjänster, vänlighet o. d. göra (ngn) sig förbunden; oftast i p. pf., i uttr. vara (ngn) förpliktad (för ngt), stå i förbindelse l. tacksamhetsskuld (till ngn för ngt); vara förbunden. Schroderus Liv. 514 (1626). Skulle en Man, den jag så mycket hatat, förplichta mig så högt? Ehrenadler Tel. 716 (1723). Är mycket förpliktad för underrettelsen. BenzelBr. 159 (1733). Serenius (1741).
5) (†) i p. pf. ss. adj., i uttr. förpliktad till (ngt), skyldig att undergå (ett straff), underkastad, hemfallen åt. Werlden .. står j större fara och (är) til större straff förplictat än hon nogon tijd tilförenne warit haffuer. OPetri 4: 377 (1539). Therföre lågo och alla menniskior vnder Gudz wredhe, förplichtade till Ewigh fördömmelse. KOF 1: 186 (1575).
FÖRPLIKTELIG, adj.; adv. -en. (-ligit, n. 1620) (†)
1) till 1 a: som innebär l. utgör en skyldighet l. plikt. Phrygius Föret. 11 (1620). VDAkt. 1749, nr 254.
2) till 4: förbindlig (se d. o. 2), älskvärd. Min Prins betygade .. sitt .. vänskaps-begärliga sinne med de förplikteligaste ord. AsiatB 1: 159 (1741). —
FÖRPLIKTELSE, r. l. f.
1) till 1 a.
a) (numera knappast br. utom ngn gg i historisk stil) utfästelse, förbindelse, löfte; ofta om ekonomisk(t) utfästelse l. åtagande. Wij haffue .. theris .. förplictelsze at the skole giffue oss årlige xijc (dvs. 1200) mark. GR 6: 326 (1529). OPetri Kr. 89 (c. 1540). Om Krigetz continuerende .. Disputeredes (på riddarhuset) länge pro et contra, och funno sig effter förra förplichttelsser och afskeder att dhe äre förbundne att continuera krigett. RARP 2: 207 (1636). Förplichtelse .. (dvs.) it fast och redeligit löfte. Spegel 43 (1712). Han (hade) ej ingått några förpligtelser, som kunde hindra (osv.). Odhner G3 1: 487 (1885).
b) vad ngn gm lag l. moral o. d. är förbunden till; skyldighet, plikt. En sådan förplichtelse, nemligen, at Christeligen tro, och gudeligen lefwa (osv.). Swedberg Cat. 430 (1709). Emottagandet af godset medför förpligtelse att betala öfverenskommen frakt. Sjöl. 1864, § 109. En djup känsla af rikedomens förpliktelser. Wieselgren 315 (1900); jfr FÖRPLIKTA 1 b β. Nilsson FestdVard. 62 (1925).
2) (†; se dock slutet) till 1 a (γ) o. 2: pantsättande (av saligheten osv.) på att man vill uppfylla ett åtagande, ett löfte o. d. l. på att ngt är sant l. riktigt; högtidlig försäkran l. ed. GR 9: 268 (1534). Hennes löffte och förplictelse som hon gör offuer sina siäl. 4Mos. 30: 5 (Bib. 1541). Herrans Nattward skal ingen miszbruka .. til någon förplichtelse, ther med at stadfästa något Löfte. Kyrkol. 11: 5 (1686). Crusenstolpe Mor. 2: 140 (1840). jfr EDS-FÖRPLIKTELSE 1. särsk. (fullt br.) jur. i uttr. under, äv. med edlig förpliktelse o. d., under det ansvar som är förbundet med avläggande av ed. Skrifve ock samma uptekning under .. med edelig förplichtelse. ÄB 9: 1 (Lag 1734). 1NJA 1874, s. 80. Härmed betygas under edlig förpliktelse. Auerbach (1908).
3) till 3.
a) (†) till 3 a: högtidlig försäkran om trohet, lydnad o. d. (mot ngn), trohetsed, hyllningsed, lydnadsed; äv. konkretare, om den trohet, lydnad osv. som ngn är skyldig konungen o. d. Lofue och till seije wij hans N(ådes) högmechtigheet igen, wår hulla trooskap, Manskap och förplichtelse. GR 6: 401 (1529). (Man skall låta de tyska knektarna) göre theris eed och förplictelsse, effter som krigzbruch kräffver. Därs. 26: 747 (1556). Spegel Dagb. 20 (1680).
b) (numera föga br.) till 3 b: åläggande resp. utfästelse att följa l. lyda l. tro (en norm, en trosbekännelse o. d.); äv. konkretare: skyldighet l. plikt att följa en norm osv. Det .. (är) befunnet nödvändigt att genom presternas förpligtelse till evangelium och derjemte till de symboliska böckerna .. inskränka alla individuella skrifttolkningar. Sundberg Bekänn. 11 (1879). NF 15: 1295 (1891).
4) (†) till 4: tacksamhetsskuld. Herr Magisteren sätter mig uti en oändelig förpliktelse genom alt sådant, som kan skaffa lius i denna magra medeltidens historia. Lagerbring Skr. 137 (1770).
Ssg: förpliktelse-brev. (†) urkund gm vilken ngn ålägges l. åtager sig en förpliktelse; i sht till FÖRPLIKTELSE 3 a. GR 6: 322 (1529). Forssell Hist. 1: 17 (1869). —
FÖRPLIKTING l. FÖRPLIKTNING l. FÖRPLIKTUNG, r. l. f. (-ting 1535—1554. -ckning 1640. -tning 1529—1700. -tung 1544—1564) (†)
1) till 1, = FÖRPLIKTELSE 1 a. GR 6: 128 (1529). Må ingentheras Nampn vnder Brefwet vthplånas eller Förplicktning löszgifwas, vthan alles theras wilie och samtykie, som vnderteknat hafwa. Sjöl. 1667, Förs. 3.
2) till 2, = FÖRPLIKTELSE 2. Effther hans sworne Eedtz och förplichtingz lydelse. GR 16: 166 (1544). Linc. (1640; under nexus, sbst.).
Spalt F 3064 band 9, 1927