| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.): (II A):
1) (numera i sht i högre stil) rinna bort, gm bortrinnande försvinna; avrinna; utrinna; särsk. om blod, i denna anv. i sht förr äv. i uttr. blodet förrinner ngn o. d., ngn förblöder; ngn gg med subjektväxling, om det varur ngt rinner, särsk. om sår: blöda (äv. bildl.). Mitt vnge Blodh migh nu förrinner. Messenius Sign. 24 (1612). De voro illa sårade, och af den förrundna bloden afmattade. Chenon Heywood 1: 40 (1772). Floden är förrunnen / och Jorden grön igen. Tegnér (WB) 3: 37 (1817). Vårt timglas är förrunnet. BEMalmström 6: 282 (c. 1850). Den, som har burit henne (dvs. ”salighetens krona”) / Men ej bär henne mer, / låter sitt sår förrinna. Heidenstam i OoB 1894, s. 102. Hallström Skogsl. 114 (1904). särsk.
a) (†) om person, i uttr. förrinna i tårar, försmälta i tårar. Kan den väl tröstord finna, / Som, råd- och tröstlös sielf, i tårar vil förrinna? Kolmodin QvSp. 2: 43 (1750). (Cavallin o.) Lysander 359 (1877).
b) i bild (jfr 2). Förrinna i sanden, rinna ut i sanden, bli till intet, gå spårlöst förbi. I dödsens haf förrinner lustans ström. Kolmodin Dufv. 62 (1734). (Den politiska aktionen hade) hvad Sverige vidkommer förrunnit i sanden. SvH 3: 217 (1903). Den nya guld- och silfverfloden .. förrann .. lika hastigt som den kommit. Vising Span. 10 (1911).
2) (i sht i vitter stil) bildl.: (hastigt) förgå, försvinna, förlora sig; särsk. om tid o. d.: (hastigt) gå förbi, förflyta, förlida. Så förrinner dag efter dag, vecka efter vecka. Castrén Res. 2: 186 (1846). Förrunna tidsåldrar. Fries BotUtfl. 2: 19 (1847, 1852). Jag har bröder, hvilkas lif förrinner i kamp mot nöden. Beskow Pred. 184 (1901). Kraften förrinner, och lyckan förgår. Hallström Sagodr. 73 (1910). (†) När Drottningen såg honom, var all vrede hänne förrunnen. Björner Sorle 57 (1737). —
(I 2) -RITNING3~20. tekn. ritning som göres å ett arbetsstycke ss. förberedelse för bearbetningen. Zidbäck (1890). MeddTeknSk. 1895, s. 24. —
(I 2) -ROMANTIK 3~002. litt.-hist. o. konsth. om sammanfattningen av de litterära o. estetiska strömningar som under upplysningstidevarvet förberedde nyromantikens genombrott. Sylwan SvLit. 180 (1903). Engelsk förromantik. Lamm UpplRom. 1: 37 (1918). —
(I 2 d) -ROMANTISK3~020. litt.-hist. o. konsth. som föregår (o. förbereder) nyromantiken; som tillhör l. gäller osv. förromantiken. Den förromantiska, från Bürgers Lenore utgående konstballaden. Fredlund Dahlgren 53 (1903). Lamm Oxenst. 334 (1911). —
(I 2 d) -ROMERSK3~20. särsk. arkeol. som föregår det romerska kulturinflytandet i ett land; särsk. i uttr. (den) förromersk(a) järnåldern, i Norden räknad från bronsålderns slut till vår tideräknings början. Alla förromerska monumenter kallas .. (i England) Celtiska. Nilsson Ur. 1: 102 (1866). Under sista delen av den förromerska järnåldern (i Sverge). OAlmgren hos Flodström SvFolk 33 (1918). —
(II B) -ROSA. [fsv. forrosa sik] (†) refl.: rosa sig själv, berömma sig, yvas. Schroderus Comenius 840 (1639). —
(II 1 a γ, b α) -ROSTA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ning. [jfr d. forruste, t. verrosten] intr., i sht förr äv. i pass. med intr. bet.: (alldeles) täckas av rost, förstöras av rost, rosta sönder; ofta i p. pf. ss. adj.
1) i eg. bem.; förr äv. i utvidgad anv. om beläggning l. sönderfrätning o. d. av annat slag än rost. Idhart gull och sylffuer är förrostat. Jak. 5: 3 (NT 1526). Thet Swärd som brukas ej förrostas uti Skjdan. Spegel GV 279 (1685). Sedan kanonerna (efter kriget) förrostat. Blanche Krön. 36 (1844). 2NF 34: Suppl. 292 (1922: förrostning).
2) (i högre stil, numera mindre br.) mer l. mindre bildl.; ofta: fördärva (ngt) l. göra (ngt) kraftlöst l. odugligt o. d. gm att låta (det) ligga obrukat. (Det finns) ingen kongelig spijra; som icke kan förrostas. Isogæus Segersk. 1305 (c. 1700). Med din sköld förrostades jemväl / ditt fria sinne. Tegnér (WB) 5: 59 (1825). Det är bättre, den grytan (dvs. ”vår egyptiska köttgryta”) rämnar itu, / än att levande hjärtat förrostar. Heidenstam NDikt. 16 (1915). särsk. (†) i p. pf.: förlegad, föråldrad, obruklig. Denne bönen .. är så gammal .. at han är aldeles förrostad. Lagerström Bunyan 2: 48 (1727). Cavallin (1875). —
(I 2) -ROSTNING3~20, sbst.1 metall. förberedande rostning, första rostning (av malm). JernkA 1851, s. 187. TT 1892, s. 276. —
(II 1 b α) -RUCKLAD040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), p. adj. (vard.) fördärvad gm ett utsvävande levnadssätt; jfr FÖR-RUMLA 2. Hedenstierna Komm. 174 (1891). Urspårade, förrucklade studenter. Schück AllmLittH 3: 583 (1921). —
(I 1 c α) -RUM3~2, sbst.2 [jfr d. forværelse, t. vorzimmer] yttre rum, beläget framför ett annat l. andra (o. ofta tjänande ss. genomgångsrum till detta l. dessa l. ss. väntrum o. d.); i fråga om högt uppsatta personers våningar: antichambre; i fråga om enklare bostäder ofta övergående i bet.: hall, tambur l. förstuga. Eneman Resa 2: 140 (1712). Kapellets förrum. Rydberg Sägn. 62 (1874). Hällkistan har ofta ett för-rum. NF 7: 266 (1883). Torsdagsmorgonen på slaget sju stod tullnären med sin skyddsling i presidentens förrum. Topelius Planet. 1: 111 (1889). Förrummet (tambur, kapprum) är det rum, som utgör den förmedlande länken mellan lägenheten och husets trappa resp. gatan. Boklund Bost. 42 (1907). —
(II 1 a γ, b α) -RUMLA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313).
1) (†) tr.: fördärva ngn gm för mycket festande. (Jag) fruktar .., att man .. (i Uppsala) en tid bortåt förrumlar mig. Atterbom Minn. 643 (1819).
2) (vard.) i p. pf. ss. adj.: förstörd gm rummel; försupen; jfr FÖR-RUCKLAD. Sturzen-Becker 3: 22 (1861). Den förlorade, troligen förrumlade sonen. Strindberg TrOtr. 1: 250 (1890). —
-RUSTTJÄNSTA, v. -ade. (med avs. på stavningsformerna jfr RUSTTJÄNST) (†) göra rusttjänst för (förlänat gods). PrivRA 1617—26, s. C 4 b. Godset måste efter Lag och privilegier för rustienstas. RARP 4: 250 (1626). FörordnSkog. 1734, s. C 4 a. —
-RUTTEN, p. adj. [fsv. forrutin; jfr FÖR- II 1 b α o. IV samt FÖR-RUTTNA] (†) rutten, förruttnad; uppruttnad, bortruttnad; om blod o. d.: förskämd. En part aff skippenn (äro) somblige gamble somblige forrotne. GR 10: 328 (1535). Förrotet blodh. LPetri SalWijsh. 11: 7 (1561). Förrutna och illa stinkande saker. Palmcron SundhSp. A 4 b (1642). Rääf Ydre 4: 375 (i handl. fr. 1687).
Avledn.: förruttenhet, f. (†) förruttnelse. (Salt) förwarar ifrån Förruttenheet. Palmcron SundhSp. 73 (1642). Bromelius Lup. 60 (1687).
Spalt F 3085 band 9, 1927