| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRRYCKA föryk4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förry´cka Weste; förry`cka Dalin), v. -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING (se avledn.).
1) (†) bortrycka (ngn l. ngt från ngn l. ngt); bortföra, borttaga; äv. mer l. mindre bildl. (Att) samma gierd .. icke måtte forskingrat, forderffwatt, bortstolin, eller forrygt bliffwe. GR 10: 300 (1535); jfr 2. At hans siäl icke skulle bliffua förryckt aff dieflarna til helwetis. Petreius Beskr. 2: 90 (1614). (Genom djävulens lockelser) warda the (dvs. Guds barn) förryckte ifrån Gudh sitt högsta godha. Muræus Arndt 3: 79 (1648). Officerare .. borde vara tillstädes och hindra de förseglade papperens förryckande. 2RARP 5: 582 (1726).
2) (†) undanrycka, undanhålla (ngt, äv. ngt från ngn); undansnilla, förskingra (ngt). Vppå thet at hans gård grund och godz icke skal (honom) forrykt warda. GR 7: 199 (1530). De tree sochner, som opå någre åhr hafue waritt där ifrån (dvs. från Uppsala universitet) förrychte. Annerstedt UUH Bih. 1: 64 (i handl. fr. 1605). (”Handskrivaren” å landskansliet skall) giööre ther reeda före (dvs. för de därstädes förvarade handlingarna), att intitt förkommer mykitt mindre medh otroheet förryckes. LReg. 216 (1635). Hans officerare skulle komma till att lida nöd, så framt han det samma (dvs. underhållet) från dem förryckte. CPiper (1712) i HH XXI. 1: 226. ResolPrestBesvär 1719, § 16.
3) (†) hänrycka, hänföra; refl.: bliva hänryckt. (Henrik II) blef (i drömmen) aff öfwermotton stoor Glädie förryckt, och wiste sigh icke nogsamt at länkia. Schroderus Os. 2: 572 (1635); jfr 6. Kunna sig förrycka / Syntes himlalycka. Thorild (Hans.) 1: 186 (c. 1780). Trolldom / Som kunde sjelfva trögheten förrycka. Hagberg Shaksp. 4: 249 (1848; eng.: ravish). Hedberg Dagt. 71 (1876).
4) (numera i sht i fackspr.) rycka l. rubba (ngt) ur dess (rätta) läge, (våldsamt l. plötsligt) förflytta (ngt från dess plats o. d.). Vatnet .., som .. slår sigh in och förrycker muren. RP 6: 225 (1636). Ett tvunget skrifsätt, där orden, emot allmänna och vanliga bruket, förryckas ur sin naturliga ordning. Botin SvSpr. 169 (1777). Vid den minsta rörelse af bålen, genom hvilken tyngdpunkten .. förryckes. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 251. Alla vägar .., kloaker, stakett o. s. v. .. blevo avskurna och förryckta (gm jordbävningen). Ramsay GeolGr. 26 (1909). — särsk.
a) (†) med avs. på led l. lem o. d.: försträcka, vricka; äv. refl., om människa l. djur: försträcka en led o. d., försträcka sig. Emoot förrychta ledher. BOlavi 123 b (1578). När en Häst har förryckt sigh i Lijfwet. Rålamb 13: 144 (1690). Då .. (hästen) förryckt eller förränkt karleden. Bure Häst. 64 (1801). Schulthess (1885; med hänv. till försträcka).
b) (föga br.) med avs. på anletsdrag o. d.: förvrida. Med anletesdrag, utaf häpnad förryckta. Ling As. 135 (1833). Med dragen förryckta av kramp. Östergren (1923).
c) herald. i p. pf. ss. adj., i uttr. förryckt skura, stålhatt o. d., i fråga om sådan anordning att tinnarna i två tinnskuror resp. stålhattarna i två l. flera rader icke befinna sig midt emot resp. rätt över varandra, utan växelvis i mellanrummen i resp. skuror l. rader. Uggla Herald. 48 (1746; i fråga om tinnskuror). Förryckta Stålhattar. Wetterstedt HeraldOrdl. (c. 1847).
5) bildl.: rubba, störa (ngt), bringa (ngt) i oordning, på ett våldsamt sätt ingripa i o. ändra (ngt); rycka (ngt) ur dess (rätta) sammanhang, föra (ngt) på avvägar, snedvrida, förvrida (ngt); i fråga om planer, anslag o. d. förr äv. övergående i bet.: förstöra, tillintetgöra, omintetgöra; numera nästan bl. med sakligt subj. Detta förryckte hans uppfattning, begrepp. Förrycka (den rätta) synpunkten på ngt, sammanhanget i ngt. Förrycka utvecklingen. Förrycka jämvikten, proportionerna. Detta fel förrycker resultatet av beräkningen. SUFinlH 3: 6 (1609). (Fiendens) consilier och desseiner skola theröfver märkeligen blifva turberade och förryckte. OxBr. 8: 370 (1642). Denna lyckeliga utgång .. förryckte på en gång fiendernas farliga anslag. Loenbom Stenbock 3: 270 (1760). Drottningens (dvs. Ulrika Eleonora d. y:s) egenmäktighet och ömtåliga, retliga lynne .. förryckte ärendernas gång. Crusenstolpe Tess. 5: 359 (1849). Att icke undervisningen .. borde förryckas från sitt egentliga ändamål. LärovKomBet. 1884 —85, 2: Bil. B, s. 1. Huru som i och för sig välmenta sträfvanden förryckts och snedvridits. VL 1895, nr 180, s. 2. 2NF 27: 1213 (1918). — särsk.
a) i numera obr. uttr. (Sv.) Förrycka korten för en .. (eng.) To balk or confound one’s designs. Serenius (1741). (Sv.) Förrycka ens koncepter: (lat.) mutare, vertere, turbare consilia l. rationes cujus. Lindfors (1815). jfr (med objektsväxling): På thet at jag skulle förrycka them (dvs. mina förföljare) i sina concepter. Humbla Landcr. 520 (1740).
b) (numera knappast br.) förrycka användningen av (ngt, för att tjäna ngt annat ändamål än det avsedda), använda (ngt) till ngt annat än som avsetts l. vederbör. LReg. 440 (1662). Som det intet står uti min mackt att disponera och förrycka Hospitalsspannemåhlen till andra usus än den är anordnat. VDAkt. 1692, nr 385. (Kanslern) delade (ej) Rudbecks uppfattning om lättheten af att förrycka stipendierna. Annerstedt Rudbeck Bref ccxvii (1905).
c) (numera föga br.) med avs. på frid, lugn, glädje, lycka o. d.: störa, oroa. Wåldsamt intrång, hwarigenom frijden och Religions öfningen kan förryckias. Isogæus Segersk. 1352 (c. 1700). Intet agg skall mer förrycka / Nordens starkhet, nordens lycka. Böttiger 4: 20 (1860, 1869). PedT 1890, s. 149.
6) [eg. specialanv. av 5] (†) rubba (ngns förstånd l. själsfunktioner o. d.), förvirra (ngn l. ngns förstånd o. d.), göra (ngn) förryckt; äv. svagare: förvilla ngns (sinne o. d.); i pass. med intr. bet.: bliva förryckt osv. (Giftet hade) förryckt hans Sinne. Schroderus Os. III. 2: 178 (1635). Gudsfruktan sjelf, för vida sträckt, / Har den bedröfliga effect / At vissa hufvuden förrycka! Kellgren 2: 157 (1792). (Fråga:) Du är då verkligt kär? .. (Svar:) Så, att jag må förryckas. Remmer FöregDöde 16 (1828). Medgång kunde ej hans håg förrycka. CVAStrandberg 1: 244 (c. 1870).
7) (†) överanstränga, utmatta; anträffat bl. i p. pf. o. ss. refl. Ehuru .. (polackerna) wore effter så månge rencontrer och serdeles den Warsaviske slachtningen till deres egne kraffter förrychte. RARP 7: 119 (1660). Om en Hingst har förryckt och utmattat sig med Stoet. HushBibl. 1755, s. 301.
8) (†) intr. o. refl.: begiva sig bort; förflytta sig; flytta. Tijt wij sielffwe tänckie att förryckie. GR 16: 297 (1544). Att the svenske och finske, som i Räffle sittie .., ther heden sich förryckie motte. Därs. 21: 31 (1550).
FÖRRYCKNING, r. l. f.
1) (†) till 3: hänryckning, extas. Vppenbarelser: Förryckningar, Syner: Prophetier, och Drömer. Isogæus Segersk. 1059 (c. 1700). Böttiger 4: 284 (1854, 1869).
2) (i sht i fackspr.) till 4: (häftig) rubbning, bringande ur läge, förskjutning, dislokation. Widegren (1788). (Genom jordbävningen) förskjötos två landstycken .. i vertikal riktning och även med horisontal förryckning. Ramsay GeolGr. 1: 35 (1912). särsk.
a) (†) till 4 a: försträckning, vrickning, luxation. Schroderus Comenius 289 (1639). Svalin Ordl. (1847; med hänv. till förränkning).
b) (†) krampryckning; i pl.: kramp, konvulsioner. BOlavi 152 a (1578). All Cur måste vara ljufvande, utan smärtor, förryckningar. Thorild 4: 270 (c. 1780).
3) (numera mindre br.) till 5: rubbning, störning; (våldsam) förändring; snedvridning, förvanskning. En märckelig förryckning i Hans Kongl. May:tz Desseiner. RelC12AnkBender 1710, s. A 3 b. En förryckning av verklighetsuppfattningen. Gadelius Själsl. 3: 223 (1922).
4) (†) till 6: rubbning (av förståndet); sinnesrubbning, förryckthet. Kling Spect. Eee 2 a (1735). Lindfors (1815).
Spalt F 3089 band 9, 1927