| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRRÄDARE förä4dare l. fœr-, i Sveal. äv. 0302 (förrä´dare Weste), m.||ig. (om kvinna användes dock oftast FÖRRÄDERSKA); best. -en, äv. -n; pl. =.
1) motsv. FÖRRÅDA 3: person som gör l. gjort sig skyldig till förräderi (mot ngn l. sitt land osv.), som sviker l. svikit (ngn l. ngns sak o. d.), trolös bedragare, trohetsbrytare, svikare; ofta pregnant i fråga om hög- l. landsförräderi; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Förrädare mot fäderneslandet. Dömas, straffas som förrädare. GR 1: 41 (1522). (Judas Iskariot) then och förrädaren war. Luk. 6: 16 (NT 1526). Man pläghar seya, Forrädhare skal man med forräderij winna. OPetri Kr. 75 (c. 1540); jfr SvOrds. A 6 b (1604). Herrar älska fulle förräderij, men haata förrädaren. Grubb 322 (1665). Dessa förrädare mot den allmänna lycksaligheten. Thorild 2: 12 (1784). Han har flytt och svikit sina bröder. / Ve förrädarn, ve den fege bofven! Runeberg 2: 139 (1831). IllMilRevy 1898, s. 148. — jfr FOSTERLANDS-, FRIHETS-, HÖG-, KLASS-, LANDS-, RIKS-, ÄRKE-FÖRRÄDARE m. fl. — särsk.
a) i numera obr. uttr. (jfr under b). Han .. är lagwunnin tiil en forrädere. GR 11: 127 (1536). Her Thure Jönson .., then ther .. länge hadhe hafft en Förrädare lönligen i Hiertat fördold. Tegel G1 1: 222 (1622).
b) med bestämning bestående av sbst. i gen. l. poss. pron., betecknande föremålet för ngns förräderi; numera bl. ngn gg med syftning på land l. fästning o. d., förr äv. med syftning på person. Min förrädhares hand är medh mich på boordhet. Luk. 22: 21 (NT 1526; Bib. 1917: den som förråder mig). Thesse hans Kon. Mtz. och Sweriges Rijkes Förrädare. Tegel G1 1: 255 (1622). Rikets förrädare. MB 4: 8 (Lag 1734). Sveaborgs förrädare. SD(L) 1898, nr 593, s. 4.
2) (numera br. bl. i den mån bet. anslutes till 1) motsv. FÖRRÅDA 4: person som röjer ngn l. ngns hemlighet o. d. l. yppar ngt, angivare; i oeg. l. bildl. anv. äv. om sak (jfr FÖRRÅDA 5). Schroderus Comenius 661 (1639). Hennes företagande, hennes tal, hennes miner, alt blir hennes hiertas förrädare. Ågren Gell. 13 (1757). Ögat är den störste förrädaren. Granlund Ordspr. (c. 1880).
-BREV. [fsv. forrädare bref] (†) brev innehållande (uppmaning till) förrädiska stämplingar. GR 8: 58 (1532). Tegel G1 1: 227 (1622). —
-HOP, r. l. m. (numera bl. möjl. ngn gg arkaiserande) (sammansvuren) skara av förrädare (l. upprorsmän). Then forredere hopp som ther paa .. bestemplade .. At slotthet motte ko: ma:t tiill Swerge Affhendwcht vardha. GR 3: 204 (1526). En inrikes fiende och frätande förrädare-hop. Oelreich 193 (1755). Hagberg Shaksp. 4: 356 (1848). —
-PARTI. (†) jfr -HOP. GR 14: 142 (1542). Thet förrädare Partij, som än tå offredige wanckade och widh Skogen ginge. Tegel G1 2: 186 (1622). —
-SJÄL. (tillf., föraktl.) Du lilla nedriga förrädar-själ! Atterbom LÖ 2: 20 (1854). Bring Dante 93 (1913). —
-STYCKE. (-ara- 1529) (†) förrädisk handling (stämpling), förräderi. Thet forrädere stycke, som for:de Hans Kranck giorde emot myn herres naad. OPetri Tb. 34 (1524). Tegel G1 2: 193 (1622). —
-SÄLLSKAP~20 l. ~02. (numera bl. möjl. ngn gg arkaiserande) jfr -HOP. GR 8: 52 (1532). Tegel G1 2: 158 (1622).
B (†): FÖRRÄDARA-STYCKE, se A.
FÖRRÄDERSKA, f. [fsv. forrädirska; jfr d. forræderske] kvinnlig förrädare; jfr FÖRRÄDARINNA. Serenius Kkk 4 a (1734). Förräderska mot pligt, natur, och fosterbygden! Leopold 1: 171 (1802, 1814). Det var förräderskan, som borrat dolken i hans rygg. Benzon Alarcon 172 (1899). jfr FOSTERLANDS-, KLASS-FÖRRÄDERSKA m. fl.
Spalt F 3102 band 9, 1927