| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRSKJUTA i bet. I fö3r~ʃɯ2ta l. fœ3r~ (fö`rsjúta Dalin), i bet. II, IV—VI förʃɯ4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förskju´ta Weste; försjùta Dalin), v. -er, -sköt, -sköto, -skjutit, -skjuten; se för övr. SKJUTA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, AAAngermannus FörsprKyrkiost. B 2 a (1587; i bet. IV 1 b), Ekblad 299 (1764; i bet. IV 3 a)), -ING (†, ConsAcAboP 4: 3 (1671; i bet. II)), -NING (numera bl. i bet. I, IV 3, V, IndSvec. (1641; i bet. IV) osv.); -ARE
I. [jfr t. vorschieben] till FÖR- I 1 c β: skjuta (ngt, t. ex. en regel) för (ngt, t. ex. en dörr); nästan bl. i p. pf. samt ss. vbalsbst. -ning. Dalin (1852). Regeln till kassaskåpet (är) .. förskjuten. Cederschiöld Skriftspr. 95 (1897).
II. [jfr d. forskyde, t. vorschiessen] (i sht i skriftspr.) till FÖR- I 2 o. 3: lämna l. betala (ngt) i förskott; (förskottsvis) lägga ut (ngt för ngn) l. bestrida (en kostnad); förskottera. GR 28: 435 (1558). Så haffver jagh .. tillbudit migh veela .. samma 36,000 riksdaler förskiuta. OxBr. 8: 514 (1645). Den, som begärt synen, är skyldig, att förskjuta kostnaden. Schrevelius CivPr. 331 (1853). 12,361 kr., som öfverintendentsembetet förskjutit Musikaliska akademien till inmurande af värme- och ventilationsapparater. VL 1894, nr 92, s. 4. — särsk. (†) ss. vbalsbst. -ing o. -ning i konkretare anv.: förskott. Han såge och giärna han finge någon förskiuting på sin löhn. ConsAcAboP 4: 3 (1671). (Sv.) Förskjutning .. (lat.) pecunia suffedita, præbita. Lindfors (1815).
III. (†) till FÖR- I 3: hänskjuta l. hänvisa (ett mål l. en sak under l. till ngn); refl.: vädja (till ngn), åberopa sig (på ngn l. ngt), överlämna sin sak (under ngns avgörande o. d.). GR 18: 542 (1547). Jon Nilson hade förskutet sigh oppå witne som woro hoos honum samme gånger de tider han beskyllas. VRP 1643, s. 1180. Wj .. förskiute oss med underdånig submission under Kongl Mttz Nådigste lagh och förordningh i detta måhl. VDAkt. 1701, nr 270. Altså pröfvar Rådstugu Rätten skäligt .. det samma (dvs. målet) till den Lofl. Albo Häradz Tingz rätt, at härmedelst förskiuta. VRP 16/10 1736.
IV. till FÖR- II 1 a ε.
1) (†; se dock a) skjuta undan l. föra undan (ngn l. ngt); ofta mer l. mindre bildl.: uttränga, undantränga, utesluta; med avs. på person äv.: förvisa. PPGothus Und. Q 3 a (1590). The (präster) som hade grofweligen försedt sigh, wordo .. förskutne vthi Closter, ther at blifwa Munkar. Schroderus Os. 2: 40 (1635). Han (har) icke welatt .. mottage (pänningarna), uthan försköött dhem medh Honden. BtÅboH I. 8: 58 (1636). Hvilken fördristar sig att .. förskjuta qvinnorna från Jesu nattvard? Thomander 2: 237 (1855). — särsk.
a) (numera i sht vard.) i uttr. det ena goda förskjuter inte (icke) det andra, det ena goda utesluter icke det andra. Att det ena goda icke förskiuter det andra. VLBibl. Brev 18/11 1774. VL 1896, nr 295, s. 2.
b) avsätta, avskeda. Svart G1 75 (1561). Kyrkol. 19: 31 (1686). Svearne, som .. förut hade förskjutit Sverker och uppsatt Knut Erikssons fader på konungasätet. Strinnholm Hist. 4: 136 (1852).
2) (numera knappast br.; se dock b) förkasta; försmå, rata; avvisa, tillbakavisa. Vij förnimme, att then menige man förskiuter klippingerna. GR 27: 58 (1557). Hans förslagh bleff förskutit. Schroderus Liv. 77 (1626). När konung Carl för sin egen person försköt den Polska kronan. Svedelius i SAH 54: 160 (1878). (Epikurus) försköt (enl. Biberg) .. ingalunda den positiva lusten. Nyblæus Forskn. III. 2: 146 (1890). — särsk.
b) (numera föga br.) med avs. på friare: avvisa, försmå. Dalin Hist. 1: 444 (1747). En förskjuten friare. Wirsén i 3SAH 2: 137 (1887).
3) (numera i sht i högre stil; se dock b) vägra att kännas vid (ngn), icke vilja veta av (ngn), taga sin hand från (ngn), övergiva. (Man må icke tänka att) Gvdh hade aff Ewigheet förskutit Saul. Rudbeckius KonReg. 331 (1616). Lycklig är den som hans land ej förskjutit. Tegnér (WB) 5: 116 (1820). Luk. 6: 22 (Bib. 1917). — särsk.
a) (numera i sht i fråga om ä. förh.) med avs. på äkta maka (l. älskarinna). Schroderus Comenius 594 (1639). Ej heller må en man förskjuta sin hustru. 1Kor. 7: 11 (Bib. 1917).
b) (fullt br.) med avs. på son l. dotter (ngn gg sonson l. dotterson o. d.); vanl. med särskild tanke på att sonen l. dottern (osv.) göres arvlös. Petreius Beskr. 2: 23 (1614). Fadern .. försköt pojken, fast denne var oskyldig (till brottet). SDS 1927, nr 163, s. 12.
V. till FÖR- II 1 a ζ.
1) [jfr t. verschieben] (i sht i fackspr.) (gm tryck) rubba (ngt) från dess plats l. ur dess riktiga läge; äv. allmännare l. mer l. mindre bildl.: förflytta (ngt); förrycka, förändra; i sht refl. o. i pass. med intr. bet. samt ss. vbalsbst. -ning (i motsv. bet.). TByggn. 1859, s. 41. Genom eröfringarna vid Östersjön inträdde en förskjutning af (det ryska) rikets tyngdpunkt. NF 14: 1567 (1890). Orsaken till kullseglingen var .. att ballasten försköt sig. VL 1892, nr 292, s. 2. Med förskjutning i inskr. bem. förstår man (i geologien) jordlagrens förflyttning i horisontal riktning längs en brottlinie. Hagman FysGeogr. 19 (1903). Vårt näringslif .. har .. i senare tider allt mer förskjutit sig i industriell riktning. PT 1908, nr 213 A, s. 3. Man började marschen, då månen kom upp, vilket hade till följd, att måltids- och vilotimmarna ständigt förskötos. Hedin i 3SAH 29: 238 (1917). — (†) Åhren äre icke alla lijke tijdige till gröda, och förskiuter sigh stundom något, som göres skal then ene Månaden in uthi then andre. Brahe Oec. 99 (1581). — jfr AXEL-, BETYDELSE-, IDÉ-, MOTIV-, STRAND-FÖRSKJUTNING m. fl.
2) [jfr t. verschiessen] i fråga om sådan anordning av föremål (plankor, stockar, murstenar o. d.) som förenas med varandra i flera parallella rader l. skikt, att de olika fogarna i de särskilda raderna l. skikten icke ligga midt för motsv. fogar i närmast liggande rad(er) l. skikt.
b) sjöt. o. tekn. med saksubj.: skjuta förbi (ngt), skjuta över (ngt); äv. refl.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare. Chapman Skeppsb. 118 (1775). (Mur-)stenarne måste .. förskjuta hvarandra och gifva förband. Stål Byggn. 1: 246 (1834). Med ordet förskjutning mena vi afståndet emellan tvenne närliggande laskar. Witt Skeppsb. 56 (1857). UFlott. 2: 38 (1904).
VI. [efter t. verschiessen] i fråga om användande av skjutvapen.
1) (†) till FÖR- II 1 a γ: förstöra (ngt) gm skjutande, sönderskjuta; äv. i p. pf. med adjektivisk bet., om avskjuten pil l. kula: som under loppet efter hand förlorat sin kraft. Förskuten pil, kula. Sahlstedt (1773). Herlöf Trolle lät .. i hast bota sit förskutne Ammiral-Skepp så godt han kunde. Celsius E14 153 (1774).
2) (†) till FÖR- II 1 a ϑ: skjuta bort (ammunition, pilar); gm skjutning förbruka (pängar). GR 9: 393 (1534). The Jachimsdaler, som wij lothe slå, haffue wij mest forskott vdij thenne fegde. Därs. 11: 163 (1536). Iagh skal samka olycko offuer them, Iagh skal förskiuta alla mina pilar på them. 5Mos. 32: 23 (Bib. 1541; Bib. 1917: avskjuta). Ammunitionen var förskjuten. BL 21: 150 (1855).
3) mil. refl.: skjuta bort sin ammunition (förr äv. det skott varmed geväret är laddat); förr äv. i p. pf. med adjektivisk bet.: som förbrukat sin ammunition; jfr FÖR- II 1 c γ. OxBr. 11: 547 (1626). Emedan dhet intet är rådeligit, låta them alla förskiuta sigh på een gångh. Söderman ExBook 158 (1679). De .. voro förskutne, fast hvar och en haft i begynnelsen af bataillen 30 skott. Nordberg C12 1: 663 (1740). Snart har II. bataljonen totalt förskjutit sig. IllMilRevy 1899, s. 399.
I. till I: som kan skjutas för. Små låga (fönster-)gluggar med förskjutbara träluckor. Retzius FinKran. 113 (1878).
II. (i sht i fackspr.) till V 1: som kan (för)skjutas. Hygiea 1857, s. 608. Gungstolar med förskjutbar sits. PT 1904, nr 276 A, s. 1.
Spalt F 3150 band 9, 1927