| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
1) (i sht med., numera knappast br.) till II 2 b: åstadkomma (för stark) slemavsöndring hos (ngt kroppens organ l. ngn kroppsvävnad o. d.), fylla med slem; i sht i fråga om matsmältnings- o. andningsorganen; förr äv. i fråga om blod l. annan kroppsvätska: göra slemblandad; ofta i pass. med intr. bet.: avsöndra (för mycket) slem, fyllas med slem; ss. vbalsbst. -slemning vanl. konkretare: tillstånd av (för stark) slemavsöndring, katarr. Zucker och annet, som förslemmer magen. GR 29: 411 (1560). (Arbete kan) sätta den förslemmade bloden i sin riktiga gång. Hoffmann Förnöjs. 121 (1752). Förslemning (i lungorna) i följe af bröstsjukdomar, snufvor och halsflusser. Hartman Husläk. 237 (1830). Wretlind Läk. 5: 43 (1897).
2) (i fackspr., i sht bot.) till II 2 a: förvandla (i sht växtdel, särsk. cellmembran o. d.) till slem l. en slemartad massa, slemvandla; i pass. med intr. bet.: övergå l. förvandlas till slem osv.; i p. pf. (ss. adj.) äv.: slemliknande, slemartad. Förslemningen af glandlernas celler. BotN 1872, s. 57. Cellväggen (hos schizofyterna) är ofta förslemmad. 2NF 24: 1060 (1916). —
(II 1 a ϑ) -SLINKA, v. (†) förnöta, förspilla (sin tid o. d.) i lättja o. ovärksamhet. Schultze Ordb. 4550 (c. 1755). —
(II A) -SLIPRA, v. [jfr mnt. vorslipen, t. verschleifen, till mnt. slipen resp. t. schleifen, släpa m. m. (se SLIPA o. SLÄPA] (†) förhala (tiden). OxBr. 5: 317 (1625).
Spalt F 3183 band 9, 1927