| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRSMÄDA försmä4da l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (försmä´da Weste; försmä`da Dalin), v. -ade; äv. (numera bl. ngn gg med starkt ålderdomlig prägel) ipf. -smädde -smäd4e (jfr anm. 2:o sp. 2313) (Mark. 15: 32 (NT 1526), Östergren (1923; betecknat ss. ”sälls.”, ”åld.”)), sup. -smädt -smät4 (Jes. 37: 23 (Bib. 1541), Östergren (1923; betecknat ss. ”sälls.”, ”åld.”)), p. pf. -smädd -smäd4 (Mark. 12: 4 (NT 1526), Weste (1807)) ((†) imper. -smäd Syr. 31: 31 (”32”) (Bib. 1541), Dahlgren Moreto 104 (1873). pr. ind. sg. -er Ebr. 10: 29 (NT 1526), Stenhammar 87 (1792)); se för övr. SMÄDA. vbalsbst. -AN (†, Helenius (1838)), -ANDE, -ELSE (se avledn.); -ARE (se avledn.).
(numera med ngt ålderdomlig prägel, i sht i religiös stil) smäda, skymfa, lasta, håna, begabba, bespotta; numera i sht med avs. på Gud l. Guds namn l. ord, religionen o. d., närmande sig bet.: häda; förr äv. övergående i bet.: förtala, (orättvist) anklaga; förr äv. ngn gg intr. med bestämning inledd av prep. på. Menniskionas son, .. han skall öffwerantwardhas heedningana, och begabbas, och försmädhas och bespottas. Luk. 18: 32 (NT 1526; Bib. 1917: bliva .. skymfad). Hoo som .. försmädher .. Gudh, han skal förgöras. Dan. 3: 29 (Bib. 1541). The lärde Judar .. försmädde .. Stephanum för Rådhet i Hierusalem. Schroderus Os. 1: 21 (1635). Sacerdotes skole intett försmäda på vår religion. RP 8: 419 (1640). Jorden dig (dvs. ”den vise”) försmäde eller prise: / Hopens domssorl räcker ej din flygt. Tegnér (WB) 1: 94 (1806). Herren skall icke tillåta, att hans lära försmädas. Rydberg Ath. 175 (1859; uppl. 1876: smädas). Försmäda icke det heliga! Östergren (1923).
FÖRSMÄDERSKA, f. (numera bl. ngn gg i högre stil, med ålderdomlig prägel) jfr FÖRSMÄDARE. Lind 1: 1077 (1749). Wikner Vitt. 31 (1869). Klint (1906). —
FÖRSMÄDELSE, r. l. f. [jfr fsv. forsmädhilse, förakt, vanvördnad, d. forsmædelse, mnt. vorsma(de)nisse] (numera med ngt ålderdomlig prägel, i sht i religiös stil; jfr dock b) handling(en) att försmäda (ngn l. ngt) l. förhållande(t) att bliva försmädad; smädelse, skymf, hån, begabbelse, bespottelse; hädelse; i sht förr äv. övergående i bet.: smälek, skam, vanära; äv. konkretare, om yttrande o. d. som innebär skymf l. hån osv. Försmädhilsen emoot andan, skal ey bliffua menniskiomen förlåten. Mat. 12: 31 (NT 1526; Bib. 1917: hädelse). Vthi sin vngdom sloogh .. (David) en Resa jhiäl, och toogh försmädhelsen bortt jfrå sitt folck. Syr. 47: 4 (Bib. 1541; ännu i Apokr. 1921). Försmädelse mot Gud. RB 25: 5 (Lag 1734). Jag vet vilken försmädelse du utstår av dem som säga sig vara judar. Upp. 2: 9 (Bib. 1917). jfr GUDS-FÖRSMÄDELSE. särsk.
a) i numera obr. uttr. o. förb. Att eders (dvs. Kristiern II:s) embetzmän bedriffue in pa Sueriges inbyggere .. aller störste oäre, skam och försmädelse. SvTr. 4: 30 (1522). Den Mahometiske försmädelsen (dvs. hädelsen). Dryselius Måne 64 (1694). The emot mig föröfvade obilliga beskylningar och försmädelser. Humbla Landcr. 137 (1740).
b) [bet. beror på anslutning till FÖRSMÄDLIG 3] (vard., föga br.) med försvagad bet.: förtret, försmädlighet, ngt försmädligt. Det var en försmädelse! det var (bra) försmädligt! Östergren (1923).
FÖRSMÄDLIG, adj. -are. adv. = (†, OMartini Pred. C 3 b (1606)), -a (†, Psalt. 139: 20 (Bib. 1541), Schultze Ordb. 4600 (c. 1755)), -en (†, GR 28: 583 (1558: -enn), Kindblad (1871)), -t (Verelius 102 (1681) osv.). (-smäd(h)el- 1526—1772. -smäd(h)l- 1681 osv. -smäl- 1572—1595. -iget, n. sg. 1702. -ig(h)it, n. sg. 1572— c. 1669) [jfr d. forsmædelig, mnt. forsma(de)lik, ävensom fsv. forsmäliker]
1) (†) som innebär smädelse l. skymf o. d.; smädlig; hädisk; äv.: skymflig, vanhedrande, neslig; om person: som (för)smädar ngn l. ngt, hädisk. 2Petr. 2: 11 (NT 1526). Christi swar .. skulle wara försmälighit emoot Gudh. LPetri ChrEina X 2 a (1572). Försmädelige, ärerörige och onyttige ordh. Lagförsl. 474 (c. 1606). Den grofwe och försmädelige kiättaren Arius. Dryselius Monarchsp. 215 (1691). (Kristus) dödde en försmädelig död för oss. Borg Luther 2: 457 (1753). Ryssarne hade försmädligen tillskrifvit De la Gardie. Hallenberg Hist. 3: 390 (1793). Lindfors (1815). jfr GUDS-FÖRSMÄDLIG.
2) (i sht vard.) hånfull, överlägset gäckande, spefull, impertinent; om person l. om yttrande, min, uttryck, röst o. d. Ett försmädligt leende, tonfall. Försmädliga miner. Han .. drog försmädeligen på munnen. Dalin Arg. 1: 176 (1733, 1754). Altid är du försmädelig. NLagus (1787) hos Roos FamArkiv 6. ”Ha! ha! hvem har inbillat er en sådan dårskap?” sade grossörskan, och bet sig försmädligt i läpparne. CFDahlgren 5: 226 (1833). (Med) en försmädlig axelryckning. Heidenstam Dikt. 166 (1895).
3) (i sht vard.) förarglig, förtretlig, ledsam, tråkig. Ett försmädligt misstag. Det var försmädligt! Försmädligt nog har jag glömt det. Swedberg Schibb. 255 (1716). SP 1779, s. 1149. En sjukdom är alltid .. lindrigast sagdt oläglig och försmädlig. Andersson Verldsoms. 3: 215 (1854). Auerbach (1908).
Avledn.: försmädlighet, r. l. f. särsk.
1) (i sht vard.) till FÖRSMÄDLIG 2; äv. konkretare, om försmädligt yttrande o. d., elakhet, ”spetsighet”, ”spydighet”. Jolin Kom. 23 (1845). Med kall och stel försmädlighet. Fröding NyttGam. 74 (1897). En pikant försmädlighet om någon hög vederbörande. Sylwan SturzenB 15 (1919).
2) (i sht vard.) till FÖRSMÄDLIG 3. För att undgå försmädligheten af att blifva kända såsom lurade äkta män. PT 1901, nr 80 A, s. 3. Heidenstam Svensk. 1: 156 (1908).
Spalt F 3193 band 9, 1927