| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRSTRÖDD förströd4 l. fœr-, p. adj. -are (gradf. dock mindre br., Hallström NNov. 118 (1912: förströddaste)); n. o. adv. -strött.
1) (företrädesvis i vitter stil) om liv l. värksamhet o. d.: splittrad. Det närvarande slägtet lefver ett mera utåt sträfvande, ett mera förströdt lif. Agardh BlSkr. 2: 253 (1836). SvLittH 2: 21 (1919).
2) om person (l. sinne o. d.): tankspridd, distraherad, disträ, (andligen) frånvarande, själsfrånvarande; äv. om handling l. min o. d.: som vittnar om tankspriddhet osv. Jag har redan länge märkt, .. at hon tankfull och förströdd .. intet hör hvarom man talar. Eurén Kotzebue Cora 64 (1794). Sandels han såg på den komne förströdt. Runeberg 2: 76 (1848). Ett förströdt leende. Hallström El. 234 (1906). Då vi med förströdd min genomögna tidningarnas utrikesafdelningar. VSöderberg i SvTidskr. 1911, s. 52. — jfr (†): (Jag) blef .. i mitt sinne så förströdd, att jag alls ej visste, hvar jag var hemma. EMolin (c. 1735) i KyrkohÅ 1903, s. 240.
Spalt F 3250 band 9, 1927