| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
1) störta omkull (ngt), slå (ngn) till marken; äv. bildl.: störta. Epter tet han af gudz hielp hafwer Manlege förstyrt then ocristeliga tyran. GR 1: 161 (1523). Iesus gick in vthi templit, .. och förstörte weslarennes bordh. Mark. 11: 15 (NT 1526). (Att) wii .. i nytt älende åter förstörtas kunna. OfferdalKArk. N I 1, s. 119 (1722).
2) låta (blod) störta l. välla fram, utgjuta (blod); anträffat bl. ss. vbalsbst. -else, -ning. Medh .. mykinn menlösz blodz förstörtelse. GR 1: 81 (1523). Thett wij gärne wilde förekomme the Christnes blodz förstörttning. Adlersparre HSaml. 2: 25 (i handl. fr. 1563). —
-STÖTA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -else (†, Lind (1738), Möller (1745, 1755)), -ning (†, Schultze Ordb. 5083 (c. 1755)). [fsv. forstöta; jfr t. verstossen]
1) (†) till II 1 a β: stöta sönder, krossa. Tu skalt ock icke offra Herranom någhot thet förkramat eller förstött .. är. 3Mos. 22: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: något som har blivit snöpt genom klämning eller krossning). Schultze Ordb. 5083 (c. 1755).
2) (numera bl. ngn gg i vitter stil) till II 1 a ε: stöta bort (ngn), utstöta, förjaga, förskjuta. Konungen .. bleff .. förstött vtaff Riket. Falck Und. 178 a (1558). Förstöta sin hustru. Schultze Ordb. 5082 (c. 1755). Men kom det någon av de förstötte, / de undanskjutne, de levnadströtte / .. han fann en vän. Fröding ESkr. 1: 59 (1892). Lidforss Dante I. 1: 12 (1903). —
(II A) -STÖVA, v., anträffat bl. i p. pf. -stövd. [jfr t. verstäuben o. STÖV] (†) blåsa bort som stoft; bildl. Thens ogudhachtighas hopp, är såsom torr mull, för blåsande wädher förstöffd. LPetri SalWijsh. 5: 15 (1561). —
(II 1 a α) -SUCKA. [jfr t. verseufzen] (†)
1) (under suckar) övervinna l. trösta sig över (ngt). Tomyris .. leet .. tilsäya Cyro, at ändoch han .. hadhe nederlagdt tridie deelen aff then Maszagetiske macht, .. wille hon thet än försucka och dragha medh tolamodh, hwar han wille henne sin Son igen tilställa. ALaurentii Ciegler 120 (1620).
2) tillbringa l. framleva (sin tid o. d.) under suckar. Ömt hos Dig jag vill försucka lifvet. Stagnelius (SVS) 1: 152 (c. 1815). Därs. 367. Larsen (1884; angivet ss. förekommande ”sällan”). —
(II B) -SULA, v. -ning. (anträffat bl. i formen -sål-) [jfr t. versohlen] (†) förse (skodon) med nya sulor, (halv)sula. Schultze Ordb. 4011 (c. 1755). Låttit försåla ett par stöflar. VRP 11/3 1782 (1779). ÖoL (1852).
Spalt F 3292 band 9, 1927