| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖRTAGNING förta4gniŋ l. fœr-, i Sveal. äv. 032, sbst.2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar. vbalsbst. till FÖRTAGA, v.2.
byggn. om de ömsevis framskjutande o. indragna partier som anbringas i en muryta l. i en murkant, då med densamma skall sammanbyggas ett nytt parti, för att detta skall kunna fast förbindas med det äldre; vanl. i pl.; i sg. äv.: sätt(et) att förbinda murar medelst förtagningar; jfr FÖR-TANDNING. König Mec. 109 (1752). Sturtzenbecher (1805). Tornet och skeppet äro icke samtidiga; ty de sakna förtagningar med hvarandra. Brunius GotlK 2: 127 (1865). Inhuggning af förtagningar till fasthållande af den nya murstensbeklädnaden. TT 1894, B. s. 56. Ekhoff StClem. 118 (1912).
Spalt F 3383 band 9, 1928