FÖR- ssgr (forts.):
(II B) FÖR-TANDNING040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). [efter t. verzahnung; jfr eng. toothing] (i fackspr.) om det sätt att förbinda tvenne föremål (i sht träskivor, bräder, murar o. d.) med varandra att en tand (ett utsprång, en tegelsten) i den ena av de två delar som skola förbindas skjuter in i en motsvarande fördjupning (ett mellanrum mellan två utskjutande tegelstenar osv.) i den andra; äv. konkretare, om den så uppstående förbindningen; jfr FÖRTAGNING, sbst.2 Den inre Valf-Ugnen är med dess Gafvel fästad vid yttre Gafvelmuren, endast med förtandningar i hörnen. Brauner Bosk. 138 (1756). Slutcellerna (i klyvöppningarna på groddplantor av Lappa minor) voro medelst förtandning förbundna med angränsande celler. BotN 1917, s. 139. —
(I 2) -TANKE3~20. [y. fsv. fortanke] (numera föga br.) förutgående tanke l. omsorg; förtänksamhet. Vthan .. then helghe Andes vplysning, äro .. alla förtanckar och rådh förgeffues. LPetri KO 6 b (1571). Man har, oaktadt all förtanka, glömt att .. förse sig med grädda i land! Sturzen-Becker Baz. 27 (1841; uppl. 1861: eftertanka). FrSkog. 158 (1892).
Spalt F 3385 band 9, 1928
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
