| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖRTRUTEN förtrɯ4ten l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förtru´ten Weste; förtrùtänn Dalin), p. adj. -tet, -tne, -tna; -tnare.
1) (†) motsv. FÖRTRYTA I 1: ovillig, trög; som icke håller ut (med ngt), som låter sig förtröttas; modfälld, trött. (Vi) förnimme .., att eenn stoor partt aff eder .. lathe sigh finne undertijdenn fastt förtruthne och ovillige (i arbetet). GR 29: 109 (1559). Den i dhet onda aldrig förtrutne vthan arbeetsamme leede Sathan. VDAkt. 1680, nr 34. Weste (1807; med hänv. till modfälld). Modin Dikt. 59 (1878). — jfr O-FÖRTRUTEN.
2) (numera bl. ngn gg i vitter stil, med ålderdomlig prägel) motsv. FÖRTRYTA I 2, II: harmsen, förargad, förtretad, missnöjd, ledsen (över ngt). GR 28: 177 (1558). Ledsen, förtruten öfver alla dessa motgångar. Leopold 5: 393 (1797). ACafKullberg 1: 7 (1802, 1816). (Skottkärran) kunde göra en vanlig människa förtruten. Gellerstedt Gläntor 125 (1909).
3) (†) motsv. FÖRTRYTA II 2 a β: missunnsam, avundsam, avundsjuk. Then Menniskia som är född vthi Weduren .., han blifwer kargh och förtruten. Bondepract. D 2 a (1662). Rivalitetens tårar blötte / Förtrutna ögon också der och hvar. CVAStrandberg 5: 111 (1862). Cavallin (1875).
1) (†) till 1: ovillighet, tröghet; trötthet, leda. PJGothus Os. 378 (1603). Embetzmän, hwilke för Rijksens wälferdh medh flijt och trooheet, uthan förtrutenheet och tröttheet waka och arbeta. RARP 8: 187 (1660). (Sv.) Förtrutenhet .. (t.) Trägheit. Möller (1790).
2) (numera bl. ngn gg i vitter stil, med ålderdomlig prägel) till 2: harm, förargelse, missnöje, ledsnad. Med förtrytenhet måste jag tåla deras förebråelser. VDAkt. 1791, nr 206. Kindblad (1871). Hahnsson (1896; med hänv. till förtrytsamhet).
Spalt F 3436 band 9, 1928