| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖRTVIVLA förtvi4vla l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förtvi´fla Weste; förtvi`vla Dalin), v. -ade ((†) p. pf. superl. -tvivlaste Isogæus Segersk. 169 (c. 1700), Hermelin BrefBarck 26 (1703)); se för övr. TVIVLA. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE (†, Psalt. 31: 23 (Bib. 1541), Brask Pufendorf Hist. 210 (1680)), -ELSE o. -ING, se avledn.; jfr FÖR-TVIVEL (se d. o.) o. FÖRTVIVELSE (se avledn.).
1) (†) betvivla, draga i tvivelsmål, hysa tvivel om ngt, tvivla på ngt.
a) tr. l. med en av prep. om l. på inledd bestämning. Inthit førtwifflende at j och altiid gerne göre thet baadhe riken emillan kan komme til gangn. GR 3: 224 (1526). (Jag) ville .. småningom begynna at förtvifla på min önskade fortgång. Humbla Landcr. 225 (1740). Jag .. förtviflar om, att jag nånsin varit ämnad till konstnär. Geijer (1805) i MoB 7: 42.
2) (i sht i högre stil) intr., förr stundom refl.: intagas l. vara intagen av fullständig hopplöshet o. modlöshet, fullständigt misströsta, icke se ngra utvägar, bliva l. vara fullständigt hopplös o. modlös, förlora l. uppgiva l. hava förlorat l. uppgivit allt hopp; stundom med en av prep. över inledd bestämning angivande orsaken till ngns hopplöshet osv. Iagh lidher titt förskreckiande, så at iagh fullnär förtwifflar. Psalt. 88: 16 (Bib. 1541). The förtviflade, hvilka gifvit alt hopp förlorat, at blifva salige, och således verkeligen förtvifla. Rönigk Fresenius 169 (1753); jfr 4. I Gudar! är det då ej länge nog omsider, / Som jag, i detta slott, förtviflar mig och lider! Leopold 1: 194 (1802, 1814). Det timliga goda som Gud gifver skola vi ej förakta, men ej heller omåttligt gräma oss och förtvifla öfver dess förlust. Tegnér (WB) 5: 291 (1825). I den djupa furuskogen hur det susar underbart! / Skogen ensam ej förtviflat, har det forna lynnets art. Snoilsky 1: 298 (1878). — särsk.
a) i numera obr. anv. (jfr b o. d). The .. wardha förtwiflande. FörsprRom. 5 b (NT 1526). OPetri 2: 27 (1528). På thet folket icke skal j theras synder förtwiffla. PErici Musæus 1: 17 b (1582).
b) (†) i p. pr. ss. adj.: som röjer l. vittnar om förtvivlan. (Isl.) Ædra ord .. (sv.) Förtwiflande ord. Verelius 25 (1681). (Han) föll .. ibland .. i .. förtviflande utlåtelser. Botin Utk. 526 (1764).
c) med av prep. om, förr äv. på, inledd bestämning angivande föremålet för ngns misströstan l. hopplöshet: misströsta l. uppgiva hoppet om (ngn l. ngt). Förtvivla om ngn, om ngns framtid. Wij moste platt förtwifla påå wor eeghen macht. OPetri Hb. D 3 a (1529). Tå kranckheten icke wille stillas, .. förtwijffladhe han på sitt lijff. 2Mack. 9: 18 (Bib. 1541). Förtvifla hädanefter aldrig på ödet. Almqvist Törnr. 3: 163 (1850).
d) (†) åtföljt av att-sats l. att o. inf. angivande föremålet för ngns misströstan l. hopplöshet. Atterbom PhilH 84 (1835). (Man) måste .. förtvifla, att menniskoslägtet någonsin hämtar undervisning och varning från förflutna tider. Palmblad Norige 421 (1846). Han förtviflade att mäkta utreda sekelsgamla tilldragelser. Beskow K12 2: 203 (1869).
3) (†) tr.: göra (ngn) förtvivlad, komma (ngn) att förtvivla. Chenon Heywood 3: 116 (1773). De sälla dagar, / Hvars minne ömsom mig förtviflar och behagar. Adlerbeth IngjIllr. 6 (1799; klandrat ss. osvenskt i JournSvL 1800, s. 430). Geijer I. 3: 289 (1815).
4) i p. pf. ss. adj. (i bet. c o. d äv. i adverbiell anv.).
a) som förlorat hoppet om lycklig utgång av ngt, som har uppgivit allt hopp, tröstlös, modlös, rådlös, otröstlig; äv.: ytterligt sorgsen l. bedrövad; om sak: som vittnar om l. är en yttring av tröstlöshet osv.; vard. äv. i mer l. mindre förbleknad anv. Jag är förtvivlad över att jag låtit er vänta. Skep (skola) komma emoot honom, så at han skal warda förtwifflat. Dan. 11: 30 (Bib. 1541; Bib. 1917: förlora modet). At the thes mera måtte förskräcka Jesum, och om möjeligit warit hade, göra Honom förtwiflad. Spegel Pass. 302 (c. 1680). (Min mor) blef förtviflad, när hon icke återfann mig. Rydberg Ath. 78 (1859). Ett förtvifladt, vildt farväl! Snoilsky 1: 297 (1878). Man kan ju rent förtviflad bli / Åt modets makt i våra dagar. Nordlund Bit. 126 (1894). — jfr O-FÖRTVIVLAD.
b) som (på grund av sin hopplösa belägenhet) icke skyr ngra medel l. utvägar, desperat, bragt till det yttersta; förr äv.: överdådig, dumdristig; äv. o. numera nästan bl. om beslut l. handling o. d.: som vittnar om l. är en yttring av l. förorsakas av dylik sinnesstämning. Ett förtvivlat företag. (Sören Norby) ägde .. et oförskräkt, ja, förtvifladt hjerta. Celsius G1 1: 283 (1746). Förtviflade beslut. Dalin Hist. III. 1: 549 (1761). Konung Kristian grep till den förtviflade utvägen att (osv.). Fryxell Ber. 7: 266 (1838). Förtviflade medel gillas af Machiavelli .. icke obetingadt. Bolin Statsl. 1: 88 (1868).
c) om sak: som icke lämnar ngt hopp (om lycklig utgång), varom man icke kan hysa ngra förhoppningar, hopplös; ss. adv.: hopplöst. Ställningen inom riket, hvilken i sanning var förtviflad. Rundgren i 3SAH 2: 118 (1887). Det ser alldeles förtvifladt ut med rätten i världen. Rudin OrdUngd. 3: 149 (1903). Jag har besökt tillräckligt många bland armodets barn .. för att veta hur smått, hur trångt, och hur förtvivlat de ofta hava det. Hedin Fyra tal 49 (1914). — särsk. i numera obr. anv. När Konungen (dvs. Sigismund av Polen) således medh förtwiflade saker (dvs. i en förtvivlad l. hopplös belägenhet) reeste aff Ryszland. Widekindi KrijgH 450 (1671). Siukdomen .. war utaf de förtwiflaste. Hermelin BrefBarck 26 (1703); jfr d. Assessor Kalling är illa och nästan förtvifladt siuk. Bark Bref 2: 17 (1705).
d) (numera bl. vard.) varöver man kan gripas av förtvivlan, som kan göra en förtvivlad, som är sådan att man kan förtvivla, ”förskräcklig”, ”ryslig”; äv. ss. adv.; ofta övergående i bet. av rent förstärkningsord: ofantlig, oerhörd, äv.: ”ärke”; i sht ss. adv.: oerhört, våldsamt; i sht förr äv. närmande sig bet. av kraftuttryck för förargelse l. förtrytelse o. d.: ”förbannad”, ”förbaskad”. En fortuiflett skalk, her aff Södre Möre wijdh nampn Jonn Anderszon. GR 11: 365 (1537). Sådanne ohördh och förtwijfflede ertzförräderij. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 80 (1539). Judanar som then förtwiffladhe skalcken (Haman) wille dräpa låta, äro oskyldighe. St. af Est. 8: 15 (Bib. 1541; Apokr. 1921: denne store usling). Du förtviflade oenighet, den striden du hållit, är skulden til dessa våra kära Flyktingar och til den uselhet hvari många andra ligga. Posten 1769, s. 476. De fleste emottogo honom med glädje; men några physionomier blefvo däremot förtvifladt långa. Ekmanson Müller Emm. 1: 145 (1798). Han läser förtvifladt. Atterbom Bref 75 (1824). Julie .. tyckte det vara helt förtvifladt, helt oerhördt och onaturligt, att ej en ung fru skulle vara obeskrifligt lycklig. Bremer TecknHvard. 3: 10 (1831). Hvad du i längden måste hafva tråkigt i denna sippa, förtvifladt sedesamma omgifning! Rydberg 2: 307 (c. 1872). Der var ett förtvifladt väsen om qvällarne och urartade stundom till vildt gräl. Scholander 2: 286 (1880). Förtviflad skälm. WoJ (1891). Men hvad den vägen är vacker! — Så förtvifladt vacker! Numers Kuop. 35 (1892). De förtviflade myggorna. Klint (1906). I sin dagbok skriver Claes Julius Ekeblad .. på en förtvivlad franska några rader. Castrén Creutz 189 (1917). — jfr BLIXT-FÖRTVIVLAD.
1) (†) till 1.
a) tvivel, misstro. Otroo och förtwifflan vppå Gudh, är synd. FörsprBib. a 4 a (1541). När Maria icke vthaff förtwijflan, vtan för bättre vnderrättelse skul, frågade: huru thetta skulle tilgå. JMatthiæ 1: 488 (”487”) (1658).
b) tvivel, tvekan. The suaga komma i förtuifflan om sanningena. KOF 1: 201 (1575). Chesnecopherus Skäl D 1 b (i handl. fr. 1586).
2) till 2 o. 4 a: tillstånd av djupaste misströstan l. modlöshet l. sorg, hopplöshet, tröstlöshet. Mijn sorg mich til förtuiflan dreeff. Ps. 1536, s. 57. Thet .. kommer (stundom) med the (ängsliga) .. så vida, at the hafva at kämpa med förtviflan. Rönigk Fresenius 169 (1753). Råka i förtviflan. Ågren Gell. 53 (1757). Hela rymden (blev) i hennes förtviflan och hat .. till ett enda virrvarr af svart och blodröda blixtar. Hallström Than. 38 (1900). särsk.
a) med en av prep. om, förr äv. på, inledd bestämning: misströstan om ngn l. ngt. Schroderus Os. III. 1: 345 (1635). Falla i förtviflan på Guds nåd. Nohrborg 228 (c. 1765). Visserligen är hvarje form af förtviflan egentligen förtviflan om det eviga. Rudin Kierkegaard 190 (1880).
b) (i sht vard.) med förbleknad bet., konkret, om person l. sak som bringar ngn till förtvivlan. Det var den unga Grefven Gynterfeldt, societetens förtjusning och hundratals medtäflares förtviflan. Wetterbergh FyraSign. 48 (1843). Dikten är de unga poeternas förtvivlan, de kunna ej överträffa den. Östergren (1924).
3) motsv. 4 b: av förtvivlan (i bet. 2) vållat trotsande av vad klokheten bjuder, desperation; numera bl. (i sht i högre stil) i gen., närmande sig adjektivisk bet.: förtvivlad (se FÖRTVIVLA 4 b). Min broder vill .. för all tingh så lagatt, att Rysserne icke måge af förtviflan till affall förorsakes. OxBr. 5: 2 (1611). Ehrenadler Tel. 849 (1723). Stålhandske i spetsen för högra flygeln sprängde med förtviflans krafter öfver grafvarna. Fryxell Ber. 6: 470 (1833). Slåss med förtviflans mod. Ahlman (1872).
Ssg: förtvivlans-full. 1) (föga br.) till FÖRTVIVLAN 2: fylld av förtvivlan. Öfvergifven jag stod, hemsk och förtviflansfull. (Elgström o.) Ingelgren 293 (c. 1810). Vilda och förtviflansfulla blickar. Blanche Våln. 148 (1847). 2) (†) till FÖRTVIVLAN 2: hopplös, förtvivlad (se FÖRTVIVLA 4 c). Så förtviflansfull var hennes belägenhet. Eurén Kotzebue Orth. 3: 169 (1794). Franzén i SAH 21: 399 (1841). 3) (†) till FÖRTVIVLAN 3: förtvivlad (se FÖRTVIVLA 4 b). Celsius E14 109 (1774). Det visade sig ganska snart, att det skenbart förtviflansfullaste beslutet hade varit det klokaste. Atterbom C12 39 (1845). —
FÖRTVIVLELSE l. FÖRTVIVELSE, r. l. f. (-tviv- 1526—1799. -tvivl- 1541—1766. -else 1528—1799. -ilse 1526) [jfr d. fortvivlelse] (†)
1) till 1: tvivel; jfr FÖRTVIVLAN 1. Tweggiahanda wanart .. lodher widh oss menniskiorna, nemliga, otroo och förtuifflelse. LPetri 2Post. 248 b (1555). Troo stadelige, vthan förtwiffuelse, at the dödha skola vpstå. LegSiuSoffuare A 7 a (1626).
2) till 2: förtvivlan (se d. o. 2). På iordhena wardher folkena ångest, medh förtwiffuilse. Luk. 21: 25 (NT 1526; Bib. 1541: och skola förtwiffla). Til thet sidsta föörde han (dvs. djävulen) honom (dvs. Judas Iskariot) vthi förtwifflelse, så att han vphengde sigh sielff. PJGothus Luther ScrSent. M 2 b (1597). Schartau Und. 77 (1799). —
FÖRTVIVLIG, adj. (†) användt ss. förstärkande uttr.: ”ärke-”; jfr FÖRTVIVLA 4 d. En argh förtuiflig skalck. ÄARäfst 67 (1596). —
FÖRTVIVLING, f. (†)
1) till 1, = FÖRTVIVLAN 1. (Att) troon vppå Gudh een stoor anfechtning lijdher, och weldeligha til förtwijffling och otroo reedt warder. FörsprOb. (Bib. 1541).
2) motsv. 4 b, = FÖRTVIVLAN 3. Vthi thenne Förtwiflingh skööt Fienden aff Slottet Eld på Staden. Girs G1 18 (c. 1630).
Spalt F 3460 band 9, 1928