| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
1) (†) väcka misshag hos (ngn), misshaga, förtryta; i allm. med pron. i n. sg. ss. subj.; i ä. tid med personobjektet i dat. OPetri 1Förman. A 1 b (1528). Och thet fortykte konungenom. Dens. Kr. 105 (c. 1540). Men itt förtycker mycket migh, / Han älskar så nogh Präster. Brasck Apg. G 2 b (1648). 2RARP 4: 8 (1726). särsk. i förb. låta sig ngt förtycka, finna misshag i ngt; i förb. med negation äv.: (icke) draga sig för ngt; jfr FÖRTRYTA I 1 slutet. Begere wij gerne, ati ecke wele lathe eder thet fortyckia. GR 9: 240 (1534). Därs. 14: 402 (1542). Skedde på åker och äng någonting, som hon .. ogillade; så lät hon sig icke förtycka, att derom gifva Johan och Katrina sina tankar tillkänna. Almqvist Grimst. 33 (1839).
2) vara missbelåten, vara missnöjd.
a) tr., med obj. betecknande ngt sakligt: taga (ngt) illa upp, misstycka (ngt), vara missnöjd med (ngt), se (ngt) med misshag; stundom äv. med indirekt obj. betecknande person: vara missbelåten med ngn för (ngt), förtänka ngn (ngt); numera nästan bl. i nekande l. frågande sats o. med pron. i n. sg. l. att-sats ss. obj. Det skall du inte förtycka. Du förtycker väl inte att jag (osv.)? GR 28: 187 (1558). En Affwndzman / Ey vnner androm lycka: / Går honom någhot wäl j hand, / Strax mon han thet förtyckia. L. Paulinus Gothus Arch. 103 (1630). De fläste .. se mycket på Lärarenas omgängelse: och man bör icke förtycka dem det. De hafva en rätt dertil. Nohrborg 822 (c. 1765). De äldre .. och i hofrätten högre stegne böra icke förtycka sina unga ämnessvenners munterhet. Almqvist AmH 1: 132 (1840). Må det ej förtyckas, att anmälaren här nämner en konstnär, om hvars verk han ej eger rätt att döma. PT 1897, nr 170, s. 3. Strax därpå hon vredgad mig förtyckte / den bråda yttring, som min känsla fann. Björkman Hesp. 3: 56 (1897). Böök 1Ess. 76 (1913). särsk.
α) (†) i förb. med negation, närmande sig bet.: draga sig för (ngt), undandraga sig (ngt); jfr 1 slutet. (Överhetspersonerna) Skola .. icke förtyckia uthi höga och twikachtige saker genom theras Predikanter och Lärare fråga effter Herrans ordh. Rudbeckius KonReg. 265 (1615).
β) (†) harmas över (ngt). Jag förringar, säjer man, Sveriges ålder och följakteligen dess urgamle heder, hvilket hvar rättsinnig Patriot måtte förtycka. Dalin Hist. 2: Föret. 3 (1750).
γ) (†) ångra, förtryta (se d. o. II a α). Njut denna saknad, ädle man! / Du bör ej denna sorg förtycka. Stenhammar 86 (1791). Om .. min herr sultan .. / .. hittar pipan .., skall han sin harm förtycka. Runeberg ESkr. 2: 223 (1833).
b) (†) tr., med obj. betecknande person, övergående i bet.: klandra, förebrå. Vi äre mindre at beklaga, och mera at förtycka (än greker och romare), om vi ej välje väl, när vi äge frihet, at i Boklådan förse oss med goda Varor. Tessin Bref 1: 301 (1753).
c) (†) intr., i uttr. förtycka på ngn l. ngt, vredgas l. harmas på ngn resp. vara missbelåten med l. misslynt över ngt. Brijta förtöcker mökit på .. Anna. VDAkt. 1657, nr 299. Johansson HomOd. 18: 16 (1845).
d) (†) i pass. med intr. bet., åtföljt av att-sats: vara missbelåten (med ngt), misstycka (ngt). Ingen lärer kunna förtyckas, at jag i särskilta wärck handlar om them bägge (dvs. civil- o. kriminalrätten). Nehrman InlJurCiv. 24 (1729). —
(I 2) -TYCKE3~20. (i skriftspr., föga br.) förutfattat tycke; förr äv.: förkärlek. Storch StPetersburg (enl. JournSvL 1800, s. 151; Därs. anfört ss. exempel på ”tillvärkning av nya ord” vid översättning). Dalin (1852; med hänv. till förkärlek). Förtycket, om man så vill, för sistsagda, dittills hos oss ej behandlade ämne, hade en särskild anledning. ASScF 11: Minnestal 1: 19 (1875, 1880). Fri från förtycke el(ler) fördom. WoL 1569 (1889).
Spalt F 3466 band 9, 1928