| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
(†)
1) som ngn kan förebrås l. klandras för; klandervärd. GR 28: 535 (1558); möjl. till 2. Han .. bekende att han vdi ingen måtthe wiste någet oärligit eller förwijtligit emot herr Hogenskäll. HH XIII. 1: 320 (1567). Det synes mig, att författaren är för god Poet för att sjelfvilligt hafva begått ett fel, desto mera förviteligt, ju lättare det var undvika. SAD 1: 445 (1786). ÖoL (1852). — jfr O-FÖRVITLIG. — särsk.
a) i uttr. hålla ngn förvitligt att (osv.), rikta förebråelser l. klander mot ngn för att (osv.). Hwem skulle eliest hålla E. F. N. förwijteligit, at E. F. N. hafuer (osv.). Lundström LPGothus 1—2: Bil. 5 (i handl. fr. 1595).
b) i uttr. vara ngn förvitlig(t), lända ngn till förebråelse l. klander. Thet .. wille ware osz fast förwitligit, at wij Rijksens Rätt, Laghlige ordning och Frijheet .. icke försware skulle. Stiernman Riksd. 475 (1599). HH 20: 377 (c. 1640).
2) som innehåller l. innebär förebråelse(r) l. klander; förödmjukande, skymflig, neslig. RA 2: 343 (1569). Olijdelige, förwijtelige och thetta wårt fädernesland skadelige wilkor. Gustaf II Adolf 121 (1615). The Swenske Commissarierna (i Viborg) förtröto at the Nougårdiske intet hade skrifwit dem til, och skrefwe dem ett förwijteligit breff til. Widekindi KrijgH 502 (1671). The vthbruste emot hwar annan med en bitter mund, skarpa och förwijtelige ord. Sylvius Curtius 37 (1682; lat. orig. acerba .. convicia). — jfr O-FÖRVITLIG.
Spalt F 3557 band 9, 1928