| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
(I 1 c β) -VRÄKA, v.1 (†) vräka (ngt) framför (ngt annat). Ty ej mäktade vi att från portingången, den höga, / Stöta med händerna bort den ansenliga sten, som han förvräkt. VFPalmblad i Phosph. 1813, s. 212. —
-VRÄKA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.2
1) (†) till II B: förkasta, försmå, rata; jfr FÖR-VRAKA. När thet (dvs. det svenska osmundsjärnet) bliffuer fört wtrigis, bliffuer thet forwrekit och forachtedt. GR 13: 140 (1540). Därs. 21: 7 (1550).
2) (tillf. i poesi) till II 1 a ε: vräka bort (ngt). I fallna flarn det röda löfvet slopas / och i en yster dans förvräks och sopas. Svea 1906, s. 161. —
(II 1 a δ) -VRÄNGA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ning; -are (tillf., Thomander 1: 408 (1830; i bet. 2 b)). [jfr d. forvrænge]
1) (numera knappast br.; se dock slutet) deformera, förvrida (se d. o. 2). Ett .. uttryck .. af grymmaste förtviflan .. förvrängde millionärens anlete. Kullberg Portf. 133 (1848). Hagberg Shaksp. 3: 35 (1848). särsk. (fullt br. i ngt vard. spr.) i fråga om bild (särsk. spegelbild). Den där otäcka trollspegeln, som förvränger allt, mot hvilket den riktas. KristendVårTid 1909, s. 134. Speglar, som kunde förvränga anletsdragen, som när man tittar i en sked. Sjöberg Kvart. 38 (1924).
2) bildl.: omgestalta (ngt) till ngt oriktigt l. falskt l. skevt, vanställa, förvrida (se d. o. 3); i p. pf. äv. med adjektivisk bet. (stundom liktydigt med: bakvänd); numera föga br. (se dock a o. b) utom i uttr. förvränga synen på ngn. Förirrade och förwrängde saker. Linc. (1640; under contortus). Djefvulen är en stor konstmakare, som .. kan hafva förvrängt synen på rättvisans handhafvare. Rydberg Magi 118 (1865). Genom sitt förvrängda sätt att sköta affärerna .. förspillde (han) den stora rikedom vår far lämnade honom i arf. Elkan Hall 517 (1899). jfr SYN-FÖRVRÄNGNING. särsk.
a) (fullt br.) med avs. på ljud l. ord l. språkform; ss. vbalsbst. -ning äv. i konkretare anv.; jfr FÖRVRIDA 3 a. Puerto de Machino, som sedan blifvit förvrängdt till Machico. SP 1809, nr 30, s. 4. Timur Lenk .., hvilket namn europeerna förvrängt till Tamerlan. Pallin MedeltH 90 (1880). Förvrängningen av ljudet vid radiomottagning. RadioAm. 1925, s. 13. jfr ORD-FÖRVRÄNGNING.
b) (fullt br.) (avsiktligt) återgiva l. framställa (ngt) på ett falskt l. skevt sätt; vantolka, förvanska, misstyda; ss. vbalsbst. -ning äv. i konkretare anv.; jfr FÖRVRIDA 3 b. Ekman Siönödzl. 87 (1680). Förvränge man ej den enkla meningen af dessa ord! Atterbom i Phosph. 1811, s. 55. Kätterska förvrängningar af bibelordets mening. NF 16: 596 (1892). —
(II A) -VUNDA, anträffat bl. i sup. o. p. pf. -vundet l. -vundt. [av t. verwunden] (†) såra. GR 12: 25 (1538: foruwndet, p. pf.). I .. haffwe .. wåre fougdter och tiänere slagitt, förwundet och illa tracteret. SUFinlH 4: 129 (1613). OxBr. 3: 130 (1627: förwundt, p. pf.). —
(I 1 a) -VÅG3~2. [jfr t. vorderwage] (i fackspr., särsk. artill.) vid främre ändan av tisteln till ett fyr- l. sexspänt fordon påhakad tvärarm försedd med svänglar i vilka framförvarande hästars draganordningar ikrokas. Törngren Artill. 2: 25 (1795). De Ron o. Virgin 2: 80 (1890). —
-VÅGA. (†)
1) till II B: sätta (ngt) på spel, riskera, äventyra; taga risken att skicka l. dirigera (ngt till en plats o. d.) l. att hava (ngt ngnstädes). För hwar annersz velferd förvoge och vpsæte liiff och godzs. GR 9: 184 (1534). Thu .. begärer vethe um samme schip och hvart hädenn vij them förvåge vele. Därs. 21: 94 (1550). Att vij skulle förvåge vårt godz till siöss. Därs. 311. Han har .. ingenting förvågadt, hvarken af sin maklighet eller värdighet. Bremer Grann. 1: 282 (1837).
2) till II 1 c α, γ; refl.: ådagalägga alltför stor dristighet; vara alltför oförvägen; ådraga sig skada (fördärva sig, omkomma) gm alltför stor dristighet. Är wor wilie atj icke late them (dvs. skyttarna) ythermere forwoge segh än the andre. GR 10: 252 (1535). Af öfwerdådighet förwåga (många) sig i sådana pestilens tider. Swedberg Dödst. 603 (”585”) (1711). —
(II A) -VÅGEN040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), p. adj. -get; -gne, -gna; -gnare. adv. -get (Brenner Dikt. 1: 177 (1709, 1713: förwågit), Tranér Anakr. 61 (1830, 1833)). [jfr d. forvoven; av t. verwogen, yngre biform till verwegen, p. pf. (se FÖR-VÄGEN)] (numera bl. i vitter l. arkaiserande stil; föga br.) oförvägen, (alltför) djärv, dristig, våghalsig; äv. med sakligt huvudord. Jw mera förwågen, och oförsynter en (dvs. en läkare) är, jw mera han gäller. Fosz 462 (1621). Förvågen viking rädes / ej så lätt på trofast ek. Tegnér (WB) 5: 70 (1825). En rask och förvågen karl. Lindfors Sägn. 122 (1877, 1898). Östergren (1924; angivet ss. ”skönl., åld.”).
Avledn.: förvågenhet, r. l. f. (numera bl. i vitter l. arkaiserande stil; föga br.) oförvägenhet; våghalsighet. Förvett skadligit är, förvågenhet illa bekommer. Nicander Syr. 7 (1759). Östergren (1924; angivet ss. ”skönl., åld.”). —
(II B) -VÅLLA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -an. [jfr d. forvolde] (i sht i skriftspr.) vålla, förorsaka, åstadkomma; stundom med indirekt obj.: vålla l. bereda (ngn ngt); numera nästan bl. med avs. på ngt skadligt l. olyckligt l. klandervärdt. I vackra ögon I, som alt mitt qval förvålla. Lindschöld Vitt. 206 (c. 1675). Min gambla oförmögenheet uti skrifvande har förvållat at mina bref intet blifvit förfärdigade. Carl XII Bref 159 (1716). Outsägelig sorg du dina föräldrar förvållat. Johansson HomIl. 24: 741 (1848). Ersättande af all genom mig förvållad skada. Smedman Kont. 5: 4 (1872). särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. vara förvållande (till ngt), vara orsak (till ngt). Han var thertil förvållande. Lind (1749). VetAH 1815, s. 219.
b) i uttr. som genom (förr äv. med) l. utan (förr äv. utom) ngns l. egen förvållan l. genom osv. ngns l. eget förvållande, gm resp. utan handlingar från ngns l. egen sida ss. (med)värkande orsak. Igenom deras förwållen heller försumelsse. ÅngermDomb. 1647, s. 6. At hvar och en borde undergå så stor möda och förtret, som han med sit förvållande förordsakadt andra. Lagerbring HistLit. 175 (1748). (Ditt goda) försvann utan ditt förvållande. Wallin 2Pred. 2: 289 (1823). Lagerlöf Top. 216 (1920). särsk. (†) i uttr. med ngns förvållan i bet.: med hjälp l. medvärkan av ngn. Ehuruwäl the .. Smolenschou .. inbekommit hafwe, så är thet doch eij sket uthan medh the Ryssars tillhielp och förwållan. Gustaf II Adolf 159 (1617).
c) (†) ss. vbalsbst. -ande i konkretare anv., utan förb. med föregående prep.: felaktigt l. otillbörligt beteende; vad som vållats av ngn; fel, skuld. Må mitt förvållande (dvs. mitt besök i eder frånvaro) af er ej illa tydas, / Men frun befalte det i ton som måste lydas. Remmer Theat. 1: 189 (1808, 1814). Det är ej den gode och vise Fadrens förvållande, om barnen i yra och öfverdåd sträfva mot hans heliga ändamål. Wallin 2Pred. 3: 125 (1824). Huru förskräckligt måtte det ej vara, att .. uppbära sitt förvållandes oupphörligen bittra frukter! Dens. 1Pred. 2: 266 (c. 1830).
Spalt F 3560 band 9, 1928