| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
(II B) -ÄRVA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ning. [i bet. 1 o. 2 efter t. vererben, i bet. 3 nybildat i sv.] i sht biol. o. landt.
1) tr., om djur: lämna (egenskap, anlag o. d.) i arv (till avkomman); refl.: lämna (sina värdefulla) egenskaper o. d. i arv (till avkomman); vanl. med bestämning inledd av prep. på l. till o. sbst. betecknande avkomman. (Hingsten) förärfver sig alldeles ovanligt väl. SDS 1894, nr 476, s. 2. Man .. bör tillse att tjuren till sin afkomma förärfver en så korrekt exteriör som möjligt. LB V. 2: 115 (1908).
2) refl. l. i pass. med intr. bet., om egenskap, anlag o. d.: gå i arv till avkomman; vanl. med prep. på l. till o. sbst. betecknande avkomman. Sjöstedt Husdj. 2: 179 (1862). Vår dåliga smak förärfver sig på våra barn. Berndtson (1880). Föräldradjurens kroppsformer och anlag förärfvas till afkomman. Juhlin-Dannfelt 105 (1886). TLandtm. 1897, s. 570.
3) tr.: mottaga (egenskap, anlag o. d.) i arv (från fader- l. moderdjur), ärva. TLandtm. 1897, s. 50. Hingsten .. ger upphof till en mängd afkomlingar, som kunna förärfva hans egenskaper. 2NF 12: 162 (1909).
Ssg (till FÖR-ÄRVA 1): förärvnings-förmåga. biol. Tjurar .. af .. konstant förärfningsförmåga af sina egenskaper. Sandström HandlednLadug. 12 (1879). Arenander RödkullHist. 21 (1918). —
1) (†) till II 1 a γ, tr.: gm att äta för mycket förstöra (ngt). Många fördricka och föräta theras sinne, förnufft och minne. ALaurentii Ciegler 617 (1620).
2) (i sht vard.) till II 1 c γ, refl.: äta för mycket (så att man blir sjuk l. illamående därav l. så att man sedan får leda till det varav man ätit för mycket). Jag har en gång förätit mig på kålsoppa. Wij föräte oss mäst om heliga afftonar, tå man skulle wara nychter emoot predican. PErici Musæus 2: 195 a (”194”) (1582). Fåren få en värk uti hufvudet, om de föräta sig på Eek-löf. Serenius EngÅkerm. 294 (1727). LAHT 1900, s. 120.
Spalt F 3605 band 9, 1928