| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖRÖDMJUKA fö3r~ødmjɯ2ka l. fœ3r~ (förödmju´ka Weste; förö`dmjúka Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.).
1) (numera bl. ngn gg i högre stil) refl.: (uppgiva sin stolthet l. värdighet o.) göra sig ödmjuk l. visa sig undergiven (i förhållande till ngn), erkänna sin ringhet l. ovärdighet, ödmjuka sig; förr äv.: åsidosätta sin värdighet l. höghet (gm att förhålla sig så l. så), nedlåta sig, ”förnedra sig”; förr äv. i uttr. förödmjuka sig under ngn, ödmjukt ställa sig under ngn l. underordna sig ngn, ödmjukt erkänna sig ringare än ngn. Gudh haffuer såå förödmiwkat sich at han haffuer giffuit menniskione sin helga ordh j mwnnen. OPetri 2: 24 (1528). Biskoperna måge näpstlöse synda, allenast .. the sigh vnder then Romerske Påfwen, såsom vnder then högste Dommaren förödmiuka. Schroderus Os. 1: 155 (1635). Förödmjuka dig inför Gud. Lehnberg Pred. 3: 195 (c. 1800). Benjamin Höijer .. förödmjukade sig flera omgångar till att hos regeringen tigga om den dertill erforderliga tillåtelsen (näml. att utge en litterär tidning). Sturzen-Becker 1: 6 (1861). Hon tager saken på allvar och förödmjukar sig af hjärtat. PT 1895, nr 126, s. 3.
2) (†) tr.: göra (ngn) ödmjuk l. undergiven; kväsa, kuva; äv. i överförd anv., med avs. på mod l. anspråk: nedslå, nedstämma. KOF II. 1: 382 (1659). Ett så stoort Rijke (som Frankrike) .. hwars conquester ännu (dvs. på Ludvig den frommes tid) icke alle förödmiukade woro. Brask Pufendorf Hist. 184 (1680; t. orig.: gebendiget). Gud skickar them allahanda plågor tilhanda, .. Somlige warda ther af förödmiukade, (och) vmwenda sig. Swedberg Cat. 695 (1709). Jag snart, med förödmjukadt mod, / Min enda räddning fann — i friden. Stenhammar 169 (c. 1798). Himlen (har) .. behagat förödmjuka / Hans (dvs. arrendatorns) anspråk genom brand, klen skjörd och boskapssjuka. Remmer Theat. 1: 71 (1814).
3) komma (ngn) att känna sig ringa l. underlägsen l. mindervärdig, i sht gm att behandla honom (henne) kränkande l. överlägset; såra l. kränka (ngns) stolthet; äv. (närmande sig 2) i överförd anv., med avs. på stolthet: såra, kränka. Känna sig förödmjukad (i sitt innersta). König 113 (1765; klandrat i SvMerc. 1765, s. 186). Allt söndersliter mig, och allt mig förödmjukar! Leopold 1: 193 (1802, 1814). Förödmjuka ngn med en almosa. Sundén (1885). Jag har hört folk, som icke skytt att förödmjuka tjänare. Hallström Skepn. 129 (1910). Den som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad. Mat. 23: 12 (Bib. 1917). Förödmjuka .. någons stolthet. Östergren (1924). — särsk. i p. pr. ss. adj.: som innebär l. medför en förödmjukelse. 1VittAH 5: 269 (1788). Ehuru förödmjukande detta förslag var, beslöto likväl stadens invånare .. at underkasta sig Monarkens vilja. Ödmann MPark 79 (1800). Det kännes alltid litet förödmjukande att icke kunna lefva på samma sätt som dem man lefver med. De Geer Minn. 2: 189 (1892).
2) till 3: förhållande(t) att bliva förödmjukad, kränkning av ngns stolthet; äv. mer l. mindre konkret, särsk. om ngt som innebär förödmjukelse. Lida förödmjukelser. Det är en svår förödmjukelse för honom att se sig behandlad på detta sätt. Stenhammar 261 (1798). Att finna formerna för en eftergift utan synbar förödmjukelse. Forssell i 3SAH 3: 471 (1888). (†) Jag känner ingen förödmjukelse at behöfva uppenbara alt detta (dvs. en del ekonomiska förhållanden). CGLeopold (1795) i 2Saml. 12: 148.
Spalt F 3608 band 9, 1928