| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GALA ga3la2, v. gal ga4l (Mat. 26: 34 (NT 1526) osv.), äv. (i sht vard.) -er ga4ler (Bolinus Dagb. 38 (1668), Fatab. 1910, s. 5), gol gω4l (Mat. 26: 74 (NT 1526) osv.) l. (i sht vard.) galde ga3lde2 (Cederborgh OT 1: 41 (1810) osv.), golo gω3lω2 (Murenius AV 427 (1659: gole) osv.) l. (i sht vard.) galde ga3lde2 (Weste (1807) osv.), galit ga3lit2 (Mark. 14: 72 (NT 1526) osv.) l. (i sht vard.) galt ga4lt (Adlerbeth HorSat. 3 (1814) osv.); äv. (utom i Finl. numera sällan, i sht vard.) -ar (Columbus BiblW K 3 b (1676), Hembygden 1911, s. 133), -ade (Collan Kalev. 1: 20 (1864), Andersson Stråkh. 69 (1923)), -at (Franzén Skald. 3: 263 (1824, 1829), FoU 15: 46 (1902)). Anm. Att döma av vissa uppgifter hos grammatiker o. lexikografer har formen galde blivit allmännare brukad tidigare i pl. än i sg. Så har Weste (1807) ipf. sg. gol, ipf. pl. galde, sup. galit. Samma uppgift förekommer hos Moberg Gr. 238 (1815). Ännu SAOL (1889) o. WoJ (1891) uppgiva att ipf. pl. oftare har formen galde än golo. Fortfarande torde en viss tendens förefinnas att i ipf. pl. föredraga den svaga böjningen. Den starka böjningen i ipf. överhuvud angives ss. föråldrad av Boivie SvSpr. 189 (1820) o. Kindblad (1871).
vbalsbst. -ANDE, -NING (numera knappast br., Lethalensis HJosephsd:r C 1 b (1669: hanegalning), Lind (1749), Klint (1906)); jfr -GAL.
1) om fågel: låta sin stämma ljuda, i sht i fråga om gällt l. skrikigt ljud; numera nästan bl. i fråga om tuppens o. gökens läte; äv. med obj. betecknande lätet; äv. i fråga om människas härmande av fågelläte. J thessa nattenne för än hanen gaal, skal tw neka mich tree reszor. Mat. 26: 34 (NT 1526). Kråkan gaal. Schroderus Comenius 160 (1639). Lärkan drillar och göken han gal. Wennerberg 2: 78 (1847, 1882). (Tuppen) gol sitt gälla kukeliku. Bondeson Glimm. 17 (1892). (Ormvråkarnas) långt utdragna, galande skri. Knöppel SvRidd. 25 (1912). jfr (†): I Byn gaal hwarken Hund äll’ Hana. Stiernhielm Fred. 9 (1649). — särsk.
a) (numera föga br.) med tanke på att tuppen brukar gala tidigt om morgonen, med obj. betecknande tid o. d. Fjerran blott en hane gol sin ottväkt. Atterbom LÖ 2: 102 (1827). I Götaland förekommer ännu talesättet: ”Hanen har galit ottemål”. Fatab. 1910, s. 5.
b) (tillf.) om gök, med obj.: gm galande förespå (ngn ngt). Den vänligt stämda göken / gol mig somrar mer än nog. Jensen BöhmDiktn. 207 (1894).
2) om person.
a) tala l. sjunga; numera bl. (starkt vard.) med klandrande bibet.: tala l. sjunga med gäll l. skrikig röst; äv. med obj. betecknande det som talas osv. Nordforss (1805). Får Gustaf veta af den Välska sången, / Så har du galat den för sista gången. Franzén Skald. 3: 263 (1824, 1829). Pipandet och galandet (på teatern). Blanche Tafl. 460 (1845). Ett galande uttal. Cavallin (1875). — jfr (†): The (berusade) .. kunna hwarken gå eller stå, gapa eller gala. Petreius Beskr. 6: 9 (1615).
b) (vard., föga br.) tala högljudt l. skrytsamt; äv.: kälta; äv. med obj. Huad hafwer iagh ther om rätt mykki stoort at gahla? Lucidor (SVS) 219 (1672). GHT 1896, nr 297 B, s. 2. — (†) med obj.: skrika ut (ngt). Bort med sådant folck, som egen smälek galer. Kolmodin QvSp. 1: 22 (1732).
c) (†) skämts., om frambringande av ljud på musikinstrument. Der förr du stod .. / Och på ditt valdthorn gol. Bellman 3: 40 (1790). Ljufveligt gol / Orgtramparn och klockarn på hvar sin fiol. Sehlstedt 1: 43 (1850, 1861).
3) [trol. efter motsv. anv. i d. Anv. torde utgå från en äldre bet.: förhäxa (gm trollsånger)] (†) i kraftuttr. djävulen l. fan gale i dig l. mig o. d., må fan taga dig osv.; äv.: för fan. Venster, det djefveln gal i dej! Bellman 2: 130 (1783). — särsk. i bedyrande. Kriget, sade Generalen misslynt, är fan gale i mig icke att leka med. Palmstjerna Snapph. 2: 109 (1831).
GALA UT10 4. till 1, bildl.: gala kraftigt, ”sjunga ut”. Gal ut i stormen, koppartupp! Karlfeldt FridLustg. 53 (1901; i fråga om vindflöjel).
-HALS. (föga br.) om tupp; äv. bildl., om människa: gaphals; jfr GALA, v. 2 b. Runeberg 6: 189 (1832).
Spalt G 20 band 10, 1928