| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GEHENNA jehän3a2, stundom ge-, äv. 040, n.; i best. anv. utan slutartikel.
1) eg. namn på en dal (äv. kallad Hinnoms dal) söder om Jerusalem, under vilken enl. judisk folkföreställning funnos brinnande djup som efter den yttersta domen skulle bliva straffort för de onda; senare (i nytestamentlig tid) utan lokalisering till nämnda dal om de osaligas pinorum i dödsriket; helvete. Heta flammor honom bränna; / Grymt han pinas i Gehenna. Stagnelius (SVS) 4: 223 (c. 1822). Falstaff .. skulle förpassats till det understa gehenna, om han dömdes af (vissa moralister). Fröding Eftersk. 2: 64 (1890, 1910).
Anm. till 1. Det gr. γέεννα återges med Gehenna först i Öv. 1907 o. Bib. 1917 (se t. ex. Mat. 5: 22, 23: 33). NT 1526 o. Bib. 1541 översätter ordet med helvete.
2) i överförd anv.: straffort, plågoort, ”helvete”; stundom eufemistiskt. En 16 års yngling, hvilken .. har emot sig en barbarisk förmyndare, ett grymt öde, .. ett Gehenna af omgifning. CFDahlgren 4: 75 (1830). Betraktad med våra ögon, var hela medeltiden ett enda stort gehenna. Wulff Dante 41 (1897). Jag .. tyckte att lifvet var ett litet Gehenna. Bergman Vänskap 43 (1899). — särsk. (föga br.) i ed. Det vore .. sjelfva Gehenna, / om (osv.). Sommelius Silh. 24 (1846).
Spalt G 171 band 10, 1928