| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GEMYT jemy4t, äv. ge-, förr äv. GEMÖT, n. ((†) m. l. f. Fosz 467 (1621), HSH 9: 255 (1696)); best. -et; pl. = ((†) -er AOxenstierna 1: 51 (1612), Düben Boileau Skald. 45 (1721)); förr äv. GEMÖTE, n.; best. -et; pl. -en (VDAkt. 1683, nr 206 (1676), Hiärne Förb. 1 (1706)).
Anm. Ordet synes ha varit föga br., då det återupptogs av de fosforistiska kretsarna med anslutning till den nya betydelse (= bet. 3) som ordet fått i t. under 1700-talet. Dock ha även fosforister användt ordet i bet. 1, o. det var först omkring midten av 1800-talet som bet. 3 fullt slog igenom. För utvecklingen av bet. 4 har säkerligen GEMYTLIG o. GEMYTLIGHET spelat en viss roll. Jfr Östergren Törneros 55 f.
1) (numera bl. ngn gg germaniserande) om mänskligt själsliv i allmänhet, dock vanl. mera avseende känslan o. viljan än tanken: sinne, sinnelag, hjärta, själ; i pl. om sinnelag hos olika personer. Thet Edher Ma:tt af Edher Höghe Konung:ge gemöthe nogsamare och Höghre betenckie kunne än wij. HFinlH 2: 283 (1549). Tu hafwer en swagh och skröpligh Kropp, och dogh lijkwäl itt starkt Gemöte. Schroderus Kors. 186 (1641). Ringare sinnen och låge gemöter / Dem må belysta förachtelig brunst. UHiärne Vitt. 63 (c. 1665). (Han) förnimmes och dher jämpte att wara till gemöthet from, och i lefwernet skickelig. VDAkt. 1701, nr 343. Celsius E14 302 (1774). Ett, med Poesiens yttre framställningsmedel sig sysselsättande, prosaiskt gemöt. Hammarsköld SvVitt. 1: 298 (1818). Ondskefullt gemyt. Carlén Köpm. 1: 189 (1860). Sturzen-Becker 4: 67 (1862). — särsk.
a) (†) i vissa uttr.
α) [jfr t. einem etwas zu gemüte führen] föra ngn ngt till gemyt l. gemöt(e) l. gemötes, föreställa ngn ngt, lägga ngn ngt på hjärtat; påminna ngn om ngt. Förmodandes att M. B. dette öfvervägher och K. M:t till gemöthe fhörer. OxBr. 5: 34 (1613). Och förde Dn. Episcopus D. Enevaldo till gemötes, den goda wänskap, dem emillan war tillförenne oprättadh i Lundo. ConsAcAboP 2: 446 (1663). Brenner Pijn. 34 (1727).
β) föra sig ngt till gemöte l. gemötes, påminna sig ngt, lägga ngt på minnet. Förer eder till Gemöthe, huru lycklig han (dvs. Alexander) war uti alt sitt Förehafwande. Fernander Theatr. 79 (1695). VDAkt. 1800, nr 49.
γ) vara (så l. så) till gemöte, vara (så l. så) till sinnes. Ekendahl JEDelaGardie Föret. 2 b (1709).
b) (†) övergående i bet.: person. Nu kan ju hwar och een förnufftig Människia lätteligen sluuta hwad nytta och formon .. Acad(emie)n under een sådan gemöts direction skulle kunna förmoda. AStobæus (1696) i HSH 9: 255.
2) (i fackspr.) om den del av människans själsliv som får sin egenart gm affekterna. För gemytet (ligger) huvudvikten .. på de känslor och allmänkänslor, vilka som ofrivilliga och reaktiva uttryck för affektiviteten beledsaga de intellektuella förloppen. Gadelius Själsl. 1: 91 (1921).
3) om själsläggning som utmärker sig gm en viss innerlighet o. ett rikt (i det dagliga livet framträdande) känsloliv. En kort men lefnadsfull betraktelse, framstörtad ur djupet af sinnet, ur gemötet, såsom en forndags-Svensk skulle uttrycka sig. Atterbom i Phosph. 1810, s. 170. Det tyska gemytet. Estlander KonstH 292 (1867). Germanernas rikare gemyt och djupare religiositet. Schück (o. Warburg) LittH 1: 74 (1895). jfr: Trastens (förtrollning) med sitt mörka djup, .. sitt gemyt av leende och gråt. Hallström LevDikt 131 (1914). — jfr KONSTNÄRS-GEMYT.
4) godt humör, fryntlighet, godmodighet, jovialitet. Någon gång har .. (S. Schandorph) berättat och skildrat på vers och gjort det med gemyt. NordT 1883, s. 338. Brauns noveller röja en icke ringa berättartalang, satirisk skärpa och godt gemyt. 2NF 4: 37 (1905).
-LÖS. (gemyt- 1914. gemyts- 1901) En så .. helt utåtvänd och gemytslös anda. Vetterlund StudDikt. 32 (1901).
-DJUP, adj. (i vitter stil). Gammaltyskarnes gemytsdjupa, naiva och fantasirika konst, Dürers och Holbeins konst. NordT 1896, s. 480. —
-LÖS, se A. —
Spalt G 193 band 10, 1928