| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GEN- ssgr (forts.):
-DRAG.
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) till 3: tvärdrag. Östergren (1924; angivet ss. sällsynt o. brukat i talspr. i vissa trakter).
2) (i skriftspr., föga br.) till 8: motdrag. Östergren (1924; angivet ss. skriftspr. o. sällsynt). —
(7) -DRIVA, v., -ning. [jfr d. gendrive]
1) (†) driva tillbaka; äv. mer l. mindre bildl., stundom övergående i bet.: avvärja, förhindra. Sahlstedt CritSaml. 83 (1759; i bild). Af öfvervigten den (dvs. stenen) gendrefs, / rullande neder med buller och rassel. Johansson HomOd. 11: 597 (1844). Det dyrbaraste hjelpmedlet för att gendrifva ett hotande krig, nemligen tiden. Carlson Hist. 2: 415 (1856).
2) (i skriftspr.) tillbakavisa (beskyllning, anmärkning, påstående o. d.) ss. ogrundad (ogrundat) l. oriktig(t) l. falsk(t), vederlägga, motbevisa; äv. med avs. på person: bemöta, vederlägga. Gendrifva en beskyllning. Lindfors (1815). Jag (sökte) gendrifva de flesta af dessa anmärkningar. De Geer Minn. 1: 235 (1892). Sedan .. skall jag tala, och du må gendriva mig. Job 13: 22 (Bib. 1917). särsk. (föga br.) med försvagad bet. ss. anföringsverb: tillbakavisande infalla, invända, genmäla. Crusenstolpe CJ 1: 120 (1845). Hvad för slag? — gendref intendenten. — Hvad skulle det vara för hinder? Strindberg Hafsb. 216 (1890).
Spalt G 204 band 10, 1928