| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GEST ʃäs4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid förekommer ordet i lat. form. Swedberg Schibb. 273 (1716). Rydén Pontoppidan 305 (1766).
åtbörd, numera i sht med armar l. händer l. med huvudet, i avsikt att giva uttryck åt en känsla l. mening l. för att understryka ngt som blivit sagt; äv. bildl. Linné Diet. 1: 129 (c. 1750). Alla gester och röstens förändringar, som äro nödvändige på Theatren .., höra .. ej til prädikstolen. LBÄ 7—8: 33 (1797). Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sade professorn och visade med en gest på sitt sällskap. Strindberg Hems. 178 (1887). Gester användas av oss nordbor i ringa utsträckning. VerdS 197: 16 (1913). jfr OPERA-, TEATER-GEST m. fl. — särsk.
a) (†) om munrörelse o. d. När hon bland andra gester någon gång öpnat på munnen. SP 1780, s. 106. Almqvist Törnr. 1: 49 (1839; om ett leende).
b) i uttr. stor gest, den stora gesten o. d., om stor, teatralisk rörelse med armen (armarna); äv. bildl. Sturzen-Becker 1: 5 (1861). Med stora gesten vill jag tolka mina smärtor. Lundquist Wessel 47 (1888). Jag dyrkar äran, / föraktar ej gull, / och utan förfäran / går jag i mull / för den stora gestens skull. Karlfeldt FlBell. 106 (1918).
c) bildl. för att beteckna ngt ss. en bl. yttre manifestation som saknar inre motsvarighet. Blott en tom gest. Det här är min gest mot glömskan, tänkte han. Jag bygger ett hus åt min aska. Siwertz Sel. 2: 65 (1920). Allt detta är emellertid ingenting annat än en vacker gest, socialisterna ämna ingalunda hålla vad deras hövding utlovar. Östergren (1924).
Spalt G 342 band 10, 1928