Publicerad 1928   Lämna synpunkter
GEUS 4s, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(geus 1680 osv. gös 1618)
Etymologi
[av holl. geus, sannol. av fr. gueux, tiggare. Beträffande anledningen till ordets antagande ss. partinamn se språkprovet nedan från 1913]
hist. medlem av ett politiskt parti i Nederländerna på 1500-talet, som bestod av de med Filip II:s regering missnöjda, vilka slutligen reste sig mot det spanska väldet; i sht i pl. OxBr. 10: 253 (1618). Vid den offentliga audiensen skall en af Margaretas (av Parma) rådgifvare hånfullt ha betecknat petitionärerna (som lämnade en böneskrift vari mildring begärdes i edikten mot kättare) som tiggare (ces gueux!), och benämningen geuser upptogs sedan af kompromissens medlemmar som partinamn. 2NF 19: 694 (1913). — jfr HAVS-, VATTEN-GEUS.

 

Spalt G 360 band 10, 1928

Webbansvarig