| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GINGLA jiŋ3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) vackla, stå ostadigt. Tholander Ordl. (c. 1870). Gingla .. med benen. Klint (1906).
1) som står ostadigt l. vacklar, vacklande, ostadig. De flesta af de öfriga herrarna hade någon gång stått vid kassan med gingliga knän och sluddriga ord på tungan. Hedenstierna Marie 23 (1896). Klint (1906).
2) (mindre br.) lång o. smal, ”gänglig”. Broder Jonathan .. är mager, långlagd, något ginglig i gestalten. Bremer NVerld. 2: 170 (1853). Klint (1906).
Spalt G 413 band 10, 1928