| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GIRA ji3ra2, v.2 -ade ((†) pr. sg. -er Rosenfeldt Tourville 93 (1698)). vbalsbst. -ANDE, -ING (†, TörngrenMål. 229 (1801)), -NING; jfr GIR, sbst.2
1) sjöt. dels om fartyg: avvika ur kursen l. från den stävade riktningen, svänga, dels om person (rorgängare, befälhavare, besättning): låta fartyg avvika ur kursen l. från den stävade riktningen, svänga; ofta i förb. med bestämning angivande den sida l. den riktning varåt resp. vartill avvikelsen sker; utan dylik bestämning ofta: avvika än åt babord, än åt styrbord. Rosenfeldt Vitt. 207 (c. 1690). Befall rorsmannen, att med ”litet ror” gira så mycket att vinden kommer in på motsatta låringen. Platen Glascock 2: 198 (1837). (Båten) börjar .. blifva svårstyrd .. (o.) gira. Oxenstierna Vanderdecken 51 (1865). Kursen styrdes utan för stora girningar. Trolle Duvall 1: 355 (1875). Alla dessa (seglare) måste vi gira akterom. Stenfelt Skepp. 5 (1903). Lägges rodret ”styrbord”, girar fartyget ”styrbord hän”. Hägg Flottan 63 (1904).
2) i bildl. l. överförd anv.; särsk. (i sht om person, vard.): ofrivilligt fara åt sidan l. från den ena sidan till den andra, göra ”överhalningar”, ragla. Möller (1790). Se, hon (dvs. den berusade beväringen) girar och far och slår klack mot klack. Fröding Guit. 50 (1891). Den (sida), åt hvilken man vill, att .. (kusken) skall gira med ekipaget. Stenfelt Skepp. 133 (1903). Patienten ”girar”, d. v. s. han kan ej gå rakt fram, utan raglar åt sidan. LbInternMed. 2: 48 (1916).
GIRA FRÅN10 4 l. IFRÅN04. sjöt. till 1: ändra den stävade riktningen o. avlägsna sig, styra undan; äv. pregnant: avlägsna sig från vinden l. vindriktningen, falla av. Rosenfeldt Tourville 3 (1698). Björkman (1889). —
GIRA ÖVER10 40. (vard.) till 2. (Den druckne) girade städse behändigt öfver från den ena (husraden) till den andra. Kullberg Bref 1: 104 (1844). Strindberg Fagerv. 17 (1902).
Spalt G 422 band 10, 1928