Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GLISA gli3sa2, v. -er, -te, -t, -t (3SAH 23: 102 (i handl. fr. 1620), Östergren (1925)), äv. (numera föga br.) -ar, -ade, -at (Spegel GW 239 (1685: gljsar), Topelius Sommarsjö 1: 8 (1897: glisade)); äv. GLYSA gly3sa2, v. -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE, -NING (†, Murenius AV 117 (c. 1644; i bet. 5)); jfr GLIS, GLISA, sbst.
Ordformer
(gli(j)s- 1619—1916. gliss- 1685—1769. glys- 1665—1925)
Etymologi
[sv. dial. glisa, gliss(ä), motsv. d. glis(s)e, glänsa, nor. dial. glis(s)a, glimta, glänsa m. m., isl. glissa, flina, skratta, mnt. glis(s)en, lysa; jfr feng. glisian, glänsa; till germ. glīs-, glĭs-, till roten gli-, glänsa (se GLIA). Formen glysa (sv. dial. glysa) kan bero på dialektisk övergång glis- > glys-, men torde snarast utgöra en ja-avledning till germ. glŭs- (jfr sv. dial. glusa, småle, glossa, glimma, glåsa, lysa, nor. dial. glossa, klarna)]
1) (bygdemålsfärgat) lysa, glänsa, glimma; framlysa, framträda, lysa igenom. Fästet glyste aff Eelden. UHiärne Vitt. 165 (1665). Lundberg Paulson Erasmus 74 (1728). I .. (halvmånens) sparsamma ljus gliste de våta hällarna från det obebodda skäret utanför ön. Månsson Rättf. 1: 6 (1916). — särsk. (tillf.) med innehållsobj.: lysa av (eld). Somma (troll) glyste eld som en gnisterkvast. Fröding NDikt. 31 (1894).
2) (†) låta (tänderna) komma till synes; äv. i uttr. glisa med tänderna. (Han) gliste sine tändher. EkenäsDomb. 1: 77 (1644). (Han) gliste medh Tänderne (såsom Hundarne pläga göra). Laurelius Alb. 636 (1663).
3) (bygdemålsfärgat, numera föga br.) le, skratta (så att tänderna synas); ofta: hånle, flina (åt ngn l. ngt); äv.: småle (vänligt l. gladt). Bullernæsius Lögn. 206 (1619). H. Elizabetz dottrar hafua gååt och glijst och leet åth honom. VDAkt. 1678, nr 416. The wänligt kunna gljsa / Åt sine Fiender, och Hembden länge döllja / I Hiertat. Spegel GW 227 (1685). Gliser han theråt, och räcker tungan vt. Kolmodin QvSp. 1: 19 (1732). Lundell (1893; angivet ss. förekommande i folkmål).
4) (bygdemålsfärgat, numera föga br.) nyfiket se (på ngt), titta. (Skogsråt) stod bak en furustam / och glyste och gluttade fram. Fröding Guit. 27 (1891; möjl. särsk. förb.).
5) (†) vara hålig o. otät. Schultze Ordb. 1545 (c. 1755). — särsk. ss. vbalsbst. -ning, övergående i bet.: gleshet, otäthet. (Kumblinge nya kapellbyggnad skall vara) ophuggen af utuald furu med goda cnutar efter gammalt wijs och täta dragh utan någon glisningh. Murenius AV 117 (c. 1644).
Särsk. förb.: GLISA FRAM10 4. (bygdemålsfärgat) till 1: lysa fram. Dahlstierna (SVS) 57 (1697). Då och då gliste solen fram med ett blekt, silfverhvitt sken. SDS 1900, nr 470, s. 3.
Ssgr, se GLIS ssgr.

 

Spalt G 572 band 10, 1929

Webbansvarig