| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GLO glω4, v.; pr. ind. sg. -r ((†) gloer Lucidor (SVS) 124 (1669)), pl. 1 o. 3 pers. glo, 2 pers. -n; p. pr. -ende glω3ende2, stundom 400 ((†) gloande OxBr. 9: 656 (1645)); ipf. -dde glωd3e2; sup. -tt glωt4. vbalsbst. -ENDE.
1) brinna, låga, flamma; äv.: glöda; numera bl. (starkt bygdemålsfärgat i södra Sv.) i uttr. gloende röd, flammande röd. OxBr. 9: 656 (1645; i bet.: glöda). Tag af (dvs. snoppa) ljuset, det glor så illa. Weste (1807). I nordost höjer sig fullmånen .., gloende röd, en rund, flammande kopparskifva. Hansson Nott. 109 (1885).
2) (vard.) se (på l. efter ngn l. ngt) oavvändt o. med stora ögon, stirra; äv. om öga; vanl. med bibet. av dumhet l. slöhet l. häpnad l. nyfikenhet l. hätskhet l. närgångenhet: bliga (se d. o. 1), blänga (se d. o. 1 o. 2). Then som kat-lijk gloer. Lucidor (SVS) 124 (1669). Gubben nickar, / Och på nymphen glor. Bellman 3: 231 (1790). Vad står du och glor efter? Andersson GrDram. 285 (1886, 1910). Greta Kajsa .. satte ögonen i Gertru’-Dea; det var tydligen meningen att .. glo henne gallfeber i köttet. Molin ÅdalP 99 (c. 1895). Nere i badhusparken .. sutto badgäster i fina sommartoaletter på alla soffor och glodde på oss nykomlingar. Ödman Reseb. 207 (1907). Ja, du glor på mig, du. Men jag är inte galen. Bergman Mark. 259 (1919). — jfr BE-, STOR-GLO. — särsk. mer l. mindre bildl. U-båtarna glo med sina lömska periskopögon på vår landkontur. Engström Hemma 45 (1916). Helt nära glo Ursholmens båda stora, vita (fyr-)ljus. TurÅ 1923, s. 205.
Spalt G 577 band 10, 1929