Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GLOSA glω3sa2, v.2, förr äv. GLOSSA l. GLÅSA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) (†) glimma, glöda. (Om) Eldhkålen .. glåsa i Spijselen (betyder det rägn). IErici Colerus 1: 300 (c. 1645).
2) (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat) glo, stirra; stirra glosögt, vara glosögd; äv.: skela; särsk. i p. pr. ss. adj.: glosögd, äv. om ögon: utstående, glosig. När Grodor .. vthom wahnligheten glosza i stranden .., wäntes regnwäder. Isogæus Segersk. 1099 (c. 1700). Han .. glosar på bägge ögonen. Björn Pap. 73 (1794). En kretin .. med klumpiga fötter och .. glosande, uttryckslösa, halftillfallna ögon. Wallin Bref 173 (1849). (Sv.) Glosa .. (t.) schielen. ÖoL (1852). Kalfvar, höns och grisar .. ställa sig att lystet glosa på den puttrande grytan med potatis. Steffen BrittStröft. 376 (1895). Östergren (1925; angivet ss. mindre vanl.).
Ssgr: glosögon-sjuka,
-sjukdom. Basedows sjukdom. Hallin Hels. 2: 371 (1885: -sjukdom). Wretlind Läk. 6: 120 (1898: -sjukan, best.). —
-ÖGD, p. adj. [fsv. glosögdher] som har ögon med abnormt framskjutande ögonglober; äv. (om häst): som har ögon med ytterst svagt färgad rägnbågshinna; jfr GLASÖGD, adj.1 BtFinlH 3: 233 (1549; om häst). Några glos-ögda frustusmällor. Gyllenborg Vill. 44 (1721). Östergren (1925).
Avledn.: glosögdhet, r. l. f.
Spalt G 587 band 10, 1929