Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GLÄNS, n. (Hermelin DuFour E 7 a (1683), Dähnert (1784)) l. m. l. f. (LPetri Sir. 13: 8 (1561); m. Schultze Ordb. 1537 (c. 1755)).
Ordformer
(gläns (glens) 1586—1795. glänts (-e-, -tz, -dz) 1561—1780. glins 1670)
Etymologi
[sv. dial. glens, skratt, gäckeri; jfr nor. dial. o. isl. glensa, skämta, avledn. av nor. dial. o. isl. glenna, f., skämt, gyckel, etymologiskt samma ord som nor. dial. o. nyisl. glenna, f., lysande strimma i skyar o. d. (se GLÄNNA). Med avs. på bet.-utvecklingen, som torde ha varit: lysa, blotta tänderna, hånle, göra spe av ngt, jfr GLÄNT, sbst.2, GLÄNTSA, v.2]
(†) begabberi, gyckel, (åt)löje, spe; särsk. i uttr. göra gläns av l. åt (ngn l. ngt), äv. giva (ngn) en gläns, göra narr av, håna. På thet sidsta giffuer han tigh en glentz för alt sammans. LPetri Sir. 13: 8 (1561). Görer aldrig glens och åtlöje aff Jesu Christi egne ord. Fernander Theatr. 490 (1695). SGezelius (1780) i KyrkohÅ 1905, s. 249. Sjögren (1795). — jfr GABBARA-GLÄNS.
Ssg (†): GLÄNS-ORD. [av isl. glensorð] speord. Verelius Götr. 106 (1664).

 

Spalt G 616 band 10, 1929

Webbansvarig