| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GLÄNSA glän3sa2, v. -er, -te, -t, -t (Nordenflycht QT 1746—47, s. 43 (1745: glänser, pr.) osv.; p. pf. bl. i ssgr); äv. (numera bl. i bet. 3 a, men där alltid) -ar, -ade, -at, -ad (Linc. (1640; under fulgens: glentzar, pr.), Eneberg Karmarsch 2: 697 (1862; glänsade, p. pf. pl.)). vbalsbst. -ANDE, -NING (numera bl. i bet. 3 a, Ekblad 312 (1764; i bet. 1) osv.).
jfr BEGLÄNSA.
1) hava glans, skina, blänka, stråla, lysa, glimma; särsk. om föremål med blank(polerad), fuktig l. fet yta; äv. opers.; stundom i förb. med av prep. av inledd bestämning angivande det som förorsakar glansen. Linc. (1640; under fulgens). En tår glänsade i hans öga. Cederborgh UvT 1: 60 (1809). Månen glänste. Almqvist Col. 50 (1835). Staden .. glänste i solen. Thomander Pred. 2: 34 (1849). Hästarna var ryktade, så att det glänste av dem. Lagerlöf Holg. 2: 406 (1907). Kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och glänste av guld och ädla stenar och pärlor. Upp. 17: 4 (Bib. 1917). jfr BE-, KRING-, OM-, ÖVER-GLÄNSA. — särsk. i p. pr. i adjektivisk anv.: glansig; blänkande, skinande, lysande, strålande. Stiernhielm Parn. 3: 10 (1651, 1668). Stora glänsande ögon. Almqvist DrJ 99 (1834). Man .. hänger på sig mer eller mindre glänsande grannlåter (bland jägarfolken). EkonS 1: 38 (1891). (Jesus’) kläder blevo glänsande och mycket vita. Mark. 9: 3 (Bib. 1917). jfr ATLAS-, BLÅ-, BRONS-, BRUN-, FETT-, GULD-, METALL-, SILKES-, SILVER-, SOL-, SVART-, VIT-GLÄNSANDE m. fl.
2) i bildl. anv. av 1: lysa, stråla, sprida glans; väcka uppmärksamhet, framträda på ett iögonenfallande sätt, vara särskilt framstående. Hennes Höghet gläntzar i Hennes Christeliga Ödmiukhet. Dalin Arg. 2: nr 14, s. 8 (1734; uppl. 1754: blänker). Ett kärnfullt vett, som väger mer än glänser. Remmer Theat. 1: 13 (1814). Fem blomstrande furstinnor glänsa / Omkring hans rika baldakin. Stagnelius (SVS) 2: 145 (1821). Den hänryckning, som glänser ur den åldrige fadrens upplyftade anlete. Nyblom Twain 1: 131 (1873). Som krigsledare glänser han både genom beräkningens försiktighet och modets okuflighet. Wrangel Stenbock 7 (1910). — jfr ÖVER-GLÄNSA. — särsk.
a) om person: briljera; utmärka sig; ”visa sig på styva linan”. I vissa (edda-)sånger .. ser det ut som ville man glänsa med sin mythologiska lärdom. Wisén Oden 24 (1873). Vi små stackare, som den tiden icke glänste med ytterrockar. Öman Ungd. 63 (1889).
b) i p. pr. i adjektivisk anv.: strålande, lysande; briljant; ypperlig, framstående, utmärkt. Han var vid ett glänsande humör. En glänsande vältalighet. Han höll ett glänsande tal. En glänsande examen. Examen gick glänsande. Fotbollslaget presterade ett glänsande samspel. Nordenflycht QT 1748—50, s. 88. Tegnérska verser, allesammans efter vanligheten glänsande. Palmær Eldbr. 60 (1834). Med de glänsande egenskaperna i Rudbecks natur blandade sig äfven stora svagheter. Annerstedt Rudbeck Bref cxxix (1899). Att klippa tyg med är den japanska saxen ej praktisk .. men till broderi och att sprätta med är den glänsande! Kræmer ResJap. 39 (1913).
3) tr.: göra glänsande, ge glans åt (ngt).
a) tekn. i eg. anv.: glansa. SP 1779, s. 588 (”580”) (med avs. på tyg). Ofärgade .. guldarbeten blifva .. glänsade med polerstål. Eneberg Karmarsch 2: 697 (1862).
b) (†) bildl.: skänka glans åt (ngt), upphöja. Till dygdens gläntzande och belönande samt odygdens straffande. 2RARP 5: 597 (1726).
1) till 1: Serenius (1741). De små hvita tänderna glänste fram mellan de fylliga läpparna. Fahlcrantz Kyrkoh. 113 (1907).
2) (i sht i högre stil) till 2, bildl. Thomander 2: 604 (1828). Döbelns naturliga vältalighet glänser fram, när det gäller att teckna militära lifsbilder. Quennerstedt Torneå 2: 344 (1903). —
GLÄNSA TILL10 4. plötsligt börja glänsa; särsk. till 1. CVAStrandberg 3: 113 (1868). Baronens ögon glänste till. Hedenstierna Svenssons 119 (1903). —
GLÄNSA UPP10 4 l. OPP4.
1) (föga br.) till 1: plötsligt börja glänsa, lysa upp; jfr GLÄNSA TILL. Atterbom Minn. 347 (1818). Då solen glänste upp emellan de mörka molntapparne. Carlén Ensl. 1: 128 (1846). Cavallin (o. Lysander) 76 (1885).
2) (†) till 3: göra (ngt) (mera) glänsande. Besmörjen, glänsen up Ert skinn. Dalin Vitt. 5: 118 (1752).
Spalt G 616 band 10, 1929